Att springa Toughest i Ålborg

Holy-toughest-aalborg.jpeg

Starten ska snart gå.

Efter ett förbaskat jagande för att ens nå fram till loppet (som du kan läsa om här) står jag i startfållan.
I Elitgruppen.
Hur hittade jag hit?
Jag börjar ana oråd.

Danskarna påstås erbjuda klent motstånd, de sägs röka gula Blend mellan hindren och de sägs hinka bira i vätskepauserna.
För att inte tala om alla korvar de stoppar i sig i stället för hemmagjorda proteinbars!
Så enkla att slå.
Världens lättaste lopp att placera sig i.
Joråsåatte..

Att danskar inte kan springa må vara hänt, men det har resten av Europa också fattat.
Så nu står jag här med 25 andra elitlöpara (varav 2 danskar) som tänkt att Toughest Aalborg ska bli en promenadseger.

Världens snabbaste promenadseger.

rod-polse

Danske pööölse!

I starten ropas folk upp, filmas, fotas och jag drömmer mig bort.
Drömmer att  ”here is the superbody from Sweden!” och att publiken vrålar,
men mer troligt är nog ”here is the man who call him self superbody but looks qiute normal!” och inget vrål.

Nåja, starten går och dagdrömmar rivs isär.
I ett fruktansvärt tempo.
De första två kilometerna håller täten 3:21 i kilometerfart.
Det är snabbt nog utan hinder.
Nu håller de tempot MED hinder!

Jag hakar på.
I alla fall ett par hundra meter.
Vill vara först upp i nätet.
Det vill 25 andra också.
Jag kanske kommer in på, låt säga 14 plats i det där förbaskade repnystanet, och lämnar hindret på plats.. 16 kanske?
Inget går som planerat.

Nya taktiker från en riktig taktiker.

Ändrar taktik och låter klungan sticka.
Väntar att de ska gå in i väggen och ge mig möjlighet att dra förbi.
(Yeah, right).
Ändrar plan igen och bestämmer mig för att köra i mitt eget tempo.
Loppets bästa beslut men ca 2km för sent.
Snoret rinner som vanligt och munnen smakar blod.
Det piper oroväckande i bröstet och min pulsklocka, som är någon helt annanstans, hade verkligen behövts.
Mentalt hör jag mig själv, försöka övertala mig själv, att det är helt OK att gå lite också.
”Inga problem minsann. Det gör alla! Promise!”

fastlane-toughest

Toughest och Fast lane

På Toughest finns det några hinder som har en snabbare men svårare bana.
I bilden ovan är den markerad i grönt.
Ska du placera dig i toppen, eller knäcka en polare, kan fast lane vara vägen att gå.
Väljer du att göra hindret på det vanliga sättet, så kommer hindret vara lättare rent tekniskt, men något extramoment läggs till därefter.
(På skissen ovan ett kryphinder)
Svårt = Snabbt
Enkelt = Långsamt
varningens-finger

Jag höjer ett varningens finger.

En klassiker i sammanhanget är Monkey Bar kontra Flying Monkey Bar.
Har du aldrig testat Flying Monkey Bar tidigare så bör du inte göra det för första gången på tävling.
Se till att träna som du tävlar, och tävla som du tränat!

Så, tips för dig som vill träna Flying Monkey Bar i god tid, börja med överkroppsstyrka:

Träna Överkroppen med Superkroppen!

Sen ser det snart ut så här:

Klara Fast Lane på Toughest

Nog om det.

Jag piper vidare i spåret.
Vi springer i stadsmiljö och det är folk runt omkring som hejar.
En skön atmosfär även om en upprörd dansk tidigare har försökt montera ner klätterhindret.
”Vem faen har mounteeret ett kletterrepe på min brouueeeeää?!”

Vi kommer till en vägg.
Inga problem alls.
Tills min högra stortå bestämmer sig för att den absolut bästa taktiken måste vara att stånga väggen med huvudet före.
Tån misslyckas.
Och går av!
Den går av!
Eftersom kroppen verkar vara inställd på hjärtstoppstempo så bryr sig inte smärtsignalerna nämnvärt om tån.
De sneglar i stället mot hjärtats sinusknuta, som skickar oregelbundna slag i takten 184 per minut, och försöker övertala hjärtat att sakta ner.
En tå hit eller dit spelar ingen roll om hjärtat kapsejsar.
Jag tuffar på och låtsas som att tempot är behagligt.

Jag vet inte om natten innan, den hastiga starten, avsaknaden av de obefintliga danskarna med det obefintliga motståndet eller om det rent av är en klassisk släng av bristande självinsikt som gör det har blivit så här.
Igen.
Energin är som bortblåst.

Men, plötsligt vänder det!
Det bara blir så.
Allt vänder.
Loppet vänder, vi närmar oss målet, kraften vänder, hoppet vänder, alla som hejar verkar heja på mig! Jag gnetar ikapp några, får hybris (alltså den korrekta formen av hybris, övermod mot gudarna) och klipper en fast lane. Kastar mig i vattnet som att jag inte har gjort annat och närmar mig plötsligt rampen med iskalla muskler och blöta fötter.

Maddafackarampen!
Stor publik. Stannar upp.
Suger åt mig folkets jubel.
Låter dem spana in mig och mitt explosiva löpsteg.
Klappar i gång takten som en jäkla höjdhoppare.
Tar sats för fulla muggar och kommer iväg i promenadfart.
Försöker öka.
Omöjligt.
Har lovat mig själv att sätta rampen på första försöket.
Siktar på blöta fotspår och halkar ner.
Nej!!

Vågar inte kolla på publiken och lommar iväg på straffrundan.

Väl i mål står jag och lovar mig 3 saker.

1: Aldrig underskatta ett motstånd

2: Aldrig bränna ut mig i starten och

3: Aldrig mer bryta en tå mot en betongvägg.

 

(Föga vet jag då att sportrelaterade löften verkar vara som skapta för att brytas.)

2017-05-18T21:09:21+00:00 By |Hinderbana, OCR|4 Comments

4 Comments

  1. Anton Karmehed 15 januari, 2016 at 22:59

    Tjena Andreas och tack för härlig läsning! 🙂 Suttit och bränt igenom ex antal av dina blogginlägg ikväll och tycker du har en riktigt skön bloggstil och som mångårig skribent och tidigare träningsbloggare vet jag vilken tid och energi det kostar att uppehålla detta. 😉

    Har precis bestämt mig för att köra Toughest i år, efter att ha missat premiärloppet i Malmö för några år sedan har jag tappat löpsuget men nu är det fasen dags och i vanlig ordning nördar man ner sig å det grövsta.. Sitter och ska beställa skor och blivit riktigt intresserad av Inov-8 212 som du verkar köra. Utan att ha sprungit ett enda terränglopp har jag i teorin kommit fram till att grepp kan bli ett problem på väggen. Har ganska bra fart och spänst så bör klara det så länga man inte halkar, med andra ord – hur är 212:orna på väggen efter ett lerigt och vått lopp? 🙂

    Keep up the good work och trevlig helg på dig!

  2. Andreas 16 januari, 2016 at 10:11

    Hej!
    Vad roligt att du gillar bloggen!

    Jag gillar mina x-talon 212 skarpt men du har en poäng! Det är ganska svårt att få grepp på just väggen oavsett vilka terrängskor du använder. Ju grövre dubb desto mindre anläggningsyta och desto sämre grepp. Samtidigt ger grova dubb grymt grepp i terrängen.
    Det absolut bästa vore ett par skor som kunde kombinera det men det blir nog svårt. Typ dubbar under hälen och helt släta under tårna. 🙂

    Jag tror att x-talon 200 kan vara ett bättre köp. Jag har inte hunnit testa dem men hört mycket bra om dem.

    Lycka till med skorna och med loppen!

    Med vänliga hälsningar Andreas

  3. Anton Karmehed 16 januari, 2016 at 11:15

    Tack för svaret!
    Nä det är precis de tankarna jag också går i, Toughest i Malmö som jag primärt kommer springa är mest sand och gräs men lite i vattnet osv så vet inte hur stor nytta av dubbar jag kommer ha vs. risken för halka på väggen. Man lär väl lära sig om inte annat.. 😉

    Kikade också på 200-modellen, får kanske ta och testa ett par olika helt enkelt. Har du känt problem på väggen med dina 212or? Mer än vad man borde ha med andra skor tänker jag?

    Tack Andreas och detsamma till dig!

  4. Andreas 17 januari, 2016 at 09:51

    Hej igen!

    Nä, det är samma med alla skor jag har testat. (Vilket innebär X-talon 212 och Reebok All terrain Super)
    Sen har ju ofta rampen den läskiga förmågan att komma sist i banan, vilket gör att den är jobbig att klara bara därför! 🙂

    Men, jag har ett par Merell (All out charge) som jag tror skulle vara bättre, men de har jag inte testat på tävling ännu.

    /Andreas

Vad tycker du om det här inlägget?