20140327-111734.jpg

Ett lag kan inte bara bestå av Zlatans. 

Det blev ingen fotboll.
Grabbarna från stationen ringde för att kolla eventuellt intresse för fotbollsspel.
Typiskt nog så kan jag inte.
Jag älskar att spela fotboll.
Eller, rättare sagt, jag har en inneboende längtan att få springa i cirklar och det pyser ut så fort jag befinner mig i en gymnastiksal.
Som om försvarsmekanismerna fight, flight and freeze spårar ur fullständigt och till och med freeze vill ränna runt.
Tyvärr tycker jag att det är astråkigt att kolla på fotboll, jag kan inte rabbla resultat från Uefacupsfinalen -87 och jag har svurit över förfrusna fingrar under mina beskärda timmar vid fotbollsplanens kant under äldsta grabbens utomhusmatcher i hällregn.
Till råga på allt är jag är så vänsterfotad att högerfoten egentligen borde släpa som hos en förlamad, om den bara hade vett att förstå det.

Men det gör ingenting.
I en gymnastiksal släpper hämningarna och jag spritter fram med klumpfot och skjuter friskt med tårna både i eget och motsatt mål. Jag fintar mig själv oftare än motståndarna och utan större ansträngning kan jag skrika ”nickboll” och slänga mig handlöst mot hallens trägolv.
Ingenting kan få mig att avstå en match på brandstationen när tillfälle ges!

Förutom en sak.

Fika på dagis.

Valters dagis visar upp sig från sin bästa sida och bjuder på en formidabel fikabuffé.
Arvid hänger på och Valter skiner som en sol när han får visa storebror vilka leksaksbilar dagis har att erbjuda för barn i åldrarna 1 till 4.
Det finns brandbilar, polisbilar, vanliga bilar, trasiga bilar, gamla bilar och nya bilar.
Det finns bilar i regnbågens samtliga färger och så klart även några modeller som matchar Valters nagellack som sakta håller på att flagna av, efter moster Bellas sejour i lördags.

Oklart om resterande föräldrar i gruppen tycker det är en frisk fläkt av mångfald eller om de har svårt att få ihop bilden kring en knatte som gör sitt bästa att gestikulera fram en massiv trafikolycka bland dagisets leksaksbilar samtidigt som knallrosa naglar far runt som små snabba trumpinnar bland plastbilar som snart ska bli till skrot.
Långhårig pojke med nagellack eller maskulin flicka med fetisch för bilar som kraschar?

Jag sneglar på föräldrarna för att se hur de funderar.
Ingen bryr sig.
Alls.
Troligtvis är det inte lika uppseendeväckande med nagellacksprydda pojkfingrar som när jag var barn och det gläder mig.
Utvecklingen går framåt!

Föräldrarna som tillhör avdelningens barn, avviker en efter en och jag är inte bättre. Efter en snabb kopp kaffe och en slant i kaffelådan så kommer bussen som skall ta mig till brandstationen.

Dagens träning

Jag har svårt att bestämma mig om jag skall prioritera träningen för Ride of Hope, eller om jag skall satsa på förberedelser för Ångaloppet. Jag behöver också fixa mina årstester för brandkåren och därför skulle det vara bra att också köra styrketräning. Egentligen borde jag köra lite av varje.

Utöver det så skall tidigare övningar med skiftet registreras, lönerapporteringen in, övningar med förstabilen utföras, en interaktiv övning om insatser i Stockholms biltunnlar skall plöjas igenom och planeringen inför brandstationens öppet hus påbörjas.
Puh!
Det ligger på nu.
En kollega tycker vi skall käka thai och strunta i fysen.
Han kan med gott samvete göra det, eftersom han inte har barn på dagis med fikabuffé och därför kunnat vara med på dagens fotboll. 

Endast sju munkars styrka kan få mig att stå emot frestelsen att strunta i allt.

Plötsligt larmas vi till en förmodad lägenhetsbrand. En äldre medborgare har tryckt in sitt trygghetslarm men är inte kontaktbar. I bakgrunden kan hemtjänstens larmcentral höra hur brandvarnaren hos den äldre tjuter och 2 brandstationer larmas till platsen, tillsammans med polis och ambulans.

Tillbaka på stationen har jag bestämt mig.
Det blir träning.
Det blir cykel.
1,5 timmar med konstant belastning för att bygga grundkondition till cykelturen i England.
En och en halv timmes evigt trampande.
Trampandes som jag samtidigt vet att de andra käkar thaikäk framför TV:n och snart ska krypa till kojs med tummarna hållandes att natten blir fortsatt lugn efter en hektisk inledning.

I duschen efteråt ser jag mina svagt sargade tår som inte verkar må särskilt bra av att cykla i vanliga gymnastikskor.
Naglarna ser ut som de skall trilla av vilken sekund som helst.

Det är då den slår mig.
Avundsjukan.
Jag vill också ha fri tillgång till moster Bellas nagellack.

2017-05-18T21:10:36+00:00 By |Uncategorized|0 Comments

Vad tycker du om det här inlägget?