En spökskrivare på bloggen!

Eller rättare sagt en gästkrönikör!
Jag vill ju gärna tro att jag kan vara överallt, hela tiden och varje gång, men när det gällde Superior Challenge på Lidingö så var det inte helt lätt att springa både 10km och 18km.
Något som var mycket enklare, var att skicka ut min klon Henrik!

Här kommer hans berättelse.

Enjoy!

 Here we go!


 

Starten på Superior Adrenaline

Starten på Superior Adrenaline

Superior race Adrenaline 10km

Jag står vid starten och stirrar på den 2,5m höga vägg som inleder loppet. Eftersom jag dök upp sent
är jag i princip längst bak i startgrupp 3. ”Inget problem” tänker jag, tiden börjar på andra sidan
väggen, jag kommer jaga de som passerar först, inte tvärt om.

Lite orolig är jag över väggen, den verkar vara rätt hög och med väldigt dåligt grepp, ungefär som containern under Tranebergsbron som jag haft svårt att ta mig upp på. Jag ser andra hjälpa varandra över väggen, men jag har ingen jag känner i närheten – tänk om jag inte tar mig över? När det kommer en öppning så kastar jag mig fram, sätter upp vänsterfoten mot väggen och… plötsligt är jag över och på väg ned på andra sidan. Landar på marken och ser tidtagningsutrustningen – nu startar tiden, nu är det 100% framåt!

Spåret leder ut i vattnet och ett mindre lemmel-tåg vadar ut 15 meter och rundar en grind, jag kastar mig ut i vattnet som är knappt midjedjupt och skvätter vatten på andra mer försiktiga löpare, rundar grinden och sedan upp mot stranden – ”var det allt?
När jag springer längs stranden hörs någon i publiken säga ”simmar och rundar flaggan”, jag tänker Flagga? Vilken flagga? Fanns det en flagga?

Efter en lång och kuperad löpsträcka i skogen kommer slalombacken. Ser ett uppspänt nät och en entusiastisk funktionär som ropar – ”Kryp, kryp”. Bakom mig hörs ett högt surrande, som svärmande bin.
200 bi-stick skulle kunna förstöra min dag. Sneglar över axeln och ser en drönare följa efter mig.

Kastar mig ned under nätet och kryper bland tistlarna, jag hör Andreas röst i bakhuvudet ”Inte krypa, inte kräla, Bear-walk, bear-walk!”, innan jag hunnit överlägga ärendet inombords är jag ute på andra sidan. Reser mig upp och börjar springa uppför backen.
Några sekunder senare ändrar jag mig – det där med att gå nog inte är en så dum idé, det bränner ganska mycket i låren. Testar olika tekniker som att hjälpa till med armarna för att avlasta låren. Hör ett klick framför mig och tittar upp, det var en fotograf som tog bilder av mig när jag gick som ett ledbrutet troll med händerna på knäskålarna.

Resan ned går bra och där väntar en grop med lera, funktionärerna flinar och säger – ”i med er”. Jag tar lite sats och lyckas hoppa över till andra sidan medan två andra klafsar i leran.
Efter en stunds löpning kommer jag till en glänta med stora traktordäck på högkant. Testar att tackla hindret som om det vore en vägg och sprintar fram, försöker få upp vänstern så högt jag kan och få den att lyfta mig upp till toppen – lyckas, högern kommer upp på toppen, sätter i en hand för att kontrollera hoppet ned. Känner mig väldigt nöjd att jag passerar de 6 personer som använde en annan teknik för att komma över.

Firefitness - Vi vet vad du ska träna!

Firefitness – Vi vet vad du ska träna!

En kilometer senare – höbalar.

En liten pyramid, de har till och med gjort trappsteg åt mig!
Två kliv och använder armarna för att hjälpa till på toppen.

Nästa hinder är en nätpyramid, klättrar i nätet och försöker hålla mig till ett rep, det som ser så perfekt ut i instruktionsfilmerna känns inte alls lika klockrent när jag gör det. Tar mig till toppen och funderar på om jag inte bara kan rulla ned på andra sidan. Bestämmer mig för att jag antagligen skulle fastna och bli av med en arm eller ett ben och det kan försvåra i kommande hinder.

Dags att bära stockar, det var inte så tungt, ska jag springa? Sträckan ser kort ut så jag sparar energin. Funderar på om jag springer rätt hastighet, det känns som det går hyfsat snabbt och jag passerar många, börjar också känna tröttheten komma. Undrar hur långt det är kvar? Funderar på hur mycket energi jag måste spara till styrke-hindren på arenan?

Nya traktordäck, samma strategi.

Det fungerar men jag kommer inte upp lika högt denna gång, inte samma spänst i benen längre.

Ett berg av däck dyker upp framför mig. En annan löpare strax framför mig. Mitt mål blir att komma genom hindret före honom. Han tar höger, jag tar vänster. Försöker trampa på däcken så att de inte ska röra på sig och fälla mig. Det går lättare än jag trodde. Tar mig över toppen och känner att jag bara vill hoppa över resten men det går inte. Ser min motståndare i ögonvrån, han verkar nära slutet av hindret, skit, hör honom svära i frustration, plötsligt är jag förbi hindret – och honom. Yes!
Springer på och känner mig redan piggare av trumfen.

 

dackhinder-superior

Här vill man inte däcka. Inte alls.

Klättervägg av däck – vilket konstigt hinder.

Tur att det inte är kö. Det är svårast i toppen och att göra
vändningen, ned på andra sidan, inga problem.

Springer genom en tunnel och ut på en äng där jag skymtar de där stora däcken vars syfte i livet är
att flippas av svettiga hinderbanelöpare. Letar efter ett litet, ser bara stora och jättestora.
Nu börjar jag känna av solen och värmen, funderar på om jag drack tillräckligt innan loppet.
Svettas jag fortfarande? Var är vätskekontrollerna? Skulle det inte vara en vid 5km? Har jag inte ens kommit halvvägs? Många frågor och inga svar.

Kommer till ett fält som verkar fyllt av hinder, kul! Tre väggar avverkas i följd, den första helt rak,
nästa lutar framåt så att man kan springa upp och den tredje lutar mot mig.

Nästa hinder är höbalar staplade i en hög mur, ser tuffare ut än det tidigare hindret av höbalar. Klättrar upp, greppar i snörena som binder samman höbalen och tänker på när jag hjälpte morbror Sven med att skörda hö för snart hundra år sedan. Jag har en edge här med min hö-erfarenhet!
(Yeah right…)

Efter hindret leder spåret in i skogen.
Springer på stigar och börja känna att jag har ganska hög puls nu. Är det hållbart?

Ny glänta med fyra kravallstaket och ett konstigt hinder med bildäck under ett nät. Kastar mig in under nätet och kravlar fram mellan några medtävlanden. Pulsen fortfarande hög.

Tillbaka på ängen med de många hindren. Nu är det dips-gång som jag hade problem med på Toughest. Det går bra när jag kör sakta och metodiskt. Direkt efter är Irish table, kul! undrar om den är högre än den vid golfbanan? Killen framför verkar ha problem. Kör samma teknik som jag övat på, får nätt och jämnt upp hälen, men det räcker och jag är över.

Direkt efter kommer någon konstig däck-kreation med däck som hänger i luften och ligger på marken. En funktionär ser trött ut och ger det första hängande däcket en menlös knuff. Jag springer in och armbågar mig fram (mellan däcken, inte med andra löpare) som om jag försöker fly från en One Direction konsert.

Nästa hinder är ännu märkligare.

Ett spindelnät av remmar som får mig att tänka på last-snoddar från Biltema. Jag försöker ta älg-kliv och ducka under och mellan dem, det går rätt bra. Det är inte svårt men irritationsnivån stiger, önskar jag hade en machete.

Efter hindret skymtar äntligen en vätskestation. En vattenslungande funktionär tittar på mig när jag flämtar fram frågan ”Hur långt har jag sprungit?” medan jag tar en kopp vatten. Svaret ger mer energi än 3 red bull, ”8km, bara 2 kvar”. Den halvfulla muggen lämnas åt sitt öde och benen känns plötsligt mycket lättare. Nästa funktionär som markerar vägen ropar ”Du ser pigg ut, du klarar ett varv till” och just då känns det faktiskt så.

På vägen mot arenan försöker jag öka farten utan att trötta ut mig för mycket, jag har inte blivit passerad av någon löpare sedan start, det borde bli en bra tid och bra placering.

my arms2

Den ena är gummimannen, den andre är Henrik. Högst oklart vem som är vem.

Väl inne på arenan är det första jag ser vattendunkarna, de ser lätta ut, stockarna tidigare i loppet vägde ju inte mycket. Rycker tag i ett par och sätter av. Ganska snabbt inser jag att de inte alls var fjäderlätta. Mina armar känns som de blir längre för varje flagga som passeras, snart hänger de väl ned till knäna.

Repen var väldigt korta och avhandlas snabbt. Joggar mot armgångs-riggen och känner att vattendunkarna tog energi i

armarna. Armgången går bra men jag brottas med hjärnspöken som säger ”du brukar släppa på slutet, klarar du hela vägen nu?”

Ringarna tar det sista av armstyrkan och två gånger tappar jag greppet och hänger kvar med en hand, når till slut den sista ringen och springer mot rören.

Hinder att krypa igenom på Superior

Hinder att krypa igenom på Superior

Rören var trånga, måste åla sig fram. Inte svårt, inte jobbigt, men känner irritationen stiga. Släpp ut mig ur det här förbaskade avloppsröret! Drar mig ut på andra sidan och kollar mot gladiatorerna.

Aj då, jag är helt ensam.
Inga andra löpare.
Alla gladiatorer står och stirrar på mig. Korta versionen är att jag blev helt manglad och att de släppte mig först efter jag hörde någon i första ledet ropa ”minska skaderisken”.

Henrik på rampen

Du skulle också skrika om du visste vad som hände bakom rampen just nu.

Staplar fram mot rampen, det sista hindret. Tänker på Johans ord att rampen är jättelätt och att jag borde fortsätta utan att stanna upp, men jag får ingen luft, kroppen skriker efter syre stannar dubbelvikt och kippar efter andan, vad hände?

Ett antal sekunder senare börjar lungorna fungera igen, jag tar sats och använder det sista som finns i låren. Får tag i kanten och musklar mig upp med det sista jag har kvar i armarna. En röst säger ”Bra, du klarar dig själv.” Tittar upp och ser en cowboyhatt och jeansväst, vilket känns helt overkligt, vad tusan gör den här country-sångaren på rampen?

Överger den tanken och tar mig ned från rampen och in i mål. Nu vill jag bara ha vatten och veta min tid – tyvärr tillhandahåller inte arrangören något av det.

 

2017-05-18T21:09:41+00:00 By |OCR|0 Comments

Vad tycker du om det här inlägget?