Tough-viking-stadion-4118

På lördag smäller det. Tough Viking Stadion

Jag är duktigt nervös.
Nervös över loppet och nervös över att skriva det här.
Det finns nämligen inget värre än atleter som gnäller, skyller ifrån sig eller kommer med bortförklaringar.
(Förutom möjligen bloggare som ber en inbillad läsarskara om ursäkt att de inte uppdaterat sin blogg på länge, för att sedan försvinna ett par år till.)

Vilken jävla press!

Pressen.

Under alla år jag tränat och tävlat, har det varit på mina villkor, i min egen bubbla.
De enda krav utifrån har varit att klara räddningstjänstens årskrav, vilka faktiskt blir lättare med åren. (Hey! Still doing the original ones!)

I annat fall har det bara varit mina egna mål jag försökt uppnå och har någon lagt märke till mig vid en tävling, har det troligtvis varit områdets parkeringsvakt som svurit över Bubblan, och ingen som lusläser resultaten.
Resultaten har vid varje tävling spöats och varje tävling har gett någon form av personbästa.

Men nu är det annorlunda.

gropen-extreme-43222

Nu har det vänt.

På Gropen blev jag spöad av folk som aldrig förr.
Milen SUB 40 är ett minne blott och när folk hör av sig med hejarop och glada pepp inför Tough Viking, så knyter det sig i magen.
Jag vill ju tror att jag är lika vältränad som förut även om Ultimate OCR tog det senaste halvårets vakna timmar.

Två gånger top 20 på Tough Viking måste innebära top 20 igen? Eller?

Någonstans kommer det krypande.
Insikten.
Men jag viftar bort den.
Dålig träning påverkar väl för fasen inte mig?

snabba-fotter-superkroppen

Snabba fötter ger sig in.

”Jag förstår inte folk som tror att de springer milen SUB 40 bara för att det gjorde det förut!” Kenth ställer sig frågande till resultat och hur gemene man verkar se på sig själv.
”Hehehee..eee..” Svarar jag tveksamt medhållande.
”Särskilt de som inte förstår att löpning är färskvara, som all annan träning” fortsätter han.
”Joråsåatte.. konstigt det där!” Stöter jag ur mig och anar var det här är på väg men hör mig själv fortsätta.
”Det är ju superkonstigt att folk tror att de springer milen SUB40 för evigt, bara för att det gjort det en gång!” Blixten av sjukt jobbig insikt träffar mig rakt i ansiktet när jag hör min egen röst.
Jag är gubben som lever på gamla meriter.
Unkna, gamla, meningslösa, meriter från förr.

Jag vill bara bli en hund igen. The underdog.

Som underdog, som ingen tror på, springer jag som bäst.
Som uträknad löpare som plötsligt brakar ut ur skogen och klampar rakt in på någon annans tredjeplats.
Den vill jag vara. Den pressen älskar jag.
Men igenkänd innan loppet, med meriter som har falnat?
Det är en ny, läskig och nästan kvävande känsla.

Joel hör av sig.

Vi har vunnit över varandra en varsin gång, och (i princip) kommit på samma plats i ett lopp.
(0,3 sekunder och satans svordomar över eltrådar och höbalar.)

På lördag ska vi springa igen.
I samma startgrupp.
Han skrev något om att vi ska peppa varandra till bättre tider.

Jag vill mest bara ha någon att hålla i handen.

På lördag är det min dag att komma sist, att starta om förväntningarna, och då vill jag ha Joel med mig.

2017-05-18T21:09:19+00:00 By |OCR|0 Comments

Vad tycker du om det här inlägget?