midnatt-2

Time to go home.

Klockan har precis slagit midnatt

Jag står barfota i Thailändsk sand utanför hotellreceptionen.
I vänster hand håller jag en dagstidning på trästav, i höger hand en knytnävsstor sten.
Jag är rustad ungefär som S:t Göran var mot draken, men framför mig står något annat.

En lösspringande, halvtam, thailändsk, vildhund.

Hunden som ingen gör anspråk på, blockerar vägen synnerligen effektivt.
Med blickarna låsta på varandra undrar vi ömsesidigt vad som ska hända härnäst.

1: Ett bett i semesterlår, eller
2: En trästav i pälsklätt huvud?

Jag försöker skrämmas på svenska men språkförbistringen är monumental.
Hunden lägger sig på alla fyra och gläfser ylande.
Jag undrar stilla om svansen viftar av lekfull glädje, eller för att få tillhöra en ägare som tänker äta en turist?

Hunden visar sina tänder och jag ryser över rygg och armar.
Fy fan.
Satans byracka.
Jag ska upp och springa om 6 timmar och måste få sova.

 

tidningar2

No news, is good news

Tidningsfäktandet ger resultat.

Väl i säng och med klockan ställd, är jag rädd att försova mig.
Eller att hela familjen ska vakna när telefonens larm väl drar igång.
5,5 timmar kvar till soluppgången.
Sen kommer den tunga värmen smygande.

Undrar om hotellet uppskattar att jag använt deras tidningsställ som samurajsvärd nattetid?
Jag måste lämna tillbaka tidningen innan personalen kommer.

Under natten drömmer jag om löpsteg, magstöd och en räv som glider i en snöklädd nedförsbacke.
Räven försöker bita mig och min äldsta son, jag försöker försvara oss med välriktade luftsparkar.
Varken jag eller räven når fram, drömmen slutar oavgjort.

hund-veranda

Mornin´ Sir!

Klockan ringer, jag är jag helt slut.

En innerlig önskan att få sova pressas åt sidan.
Tidningspinnen måste tillbaka.
Försiktigt, precis samtidigt som solen släpper horisonten, smyger jag ut.
En hundradel senare dyker vildhunden upp och skrämmer livet ur mig.
Den har sovit utanför dörren och attackerar direkt på morgonkvisten.
”Men envisa byracka!” Jag står i dörröppningen och viftar frenetiskt med tidningen.
Dörren smälls igen så att hunden ska förstå allvaret, men inte så hårt att familjen vaknar.
(Det är en ren konstform att smälla i dörrar.)

Tillbaka i sängen är jag första ganska nöjd över att få min sovmorgon trots allt.
Hotellet får helt enkelt vänta lite till på tidningen.

Men då kommer det gnagande.

Byrackan har pajat min löprunda.
Jag stirrar i taket och det är omöjligt att somna.
Irritationen växer lavinartat.
Ska jag vika ner mig för en loppbiten löshund?
Aldrig!

Upp igen, på med kläder, snöra skor och ut genom dörren med träpinnen i högsta hugg.
Hunden är spårlöst borta.
Jag smyger ljudlöst tillbaka med tidningen till receptionen. Ingen har hunnit märka att tidningsstället spenderat natten i saknad.
Nuvarande beväpning är en vattenflaska och den knytnävsstora stenen.
Den väger tungt i handen och kommer kunna bli en livsfarlig projektil, även om möjligheten att pricka ett rörligt mål troligtvis är minimal.

Allt är, med andra ord, fullständigt under kontroll!

bungalows3-1

Starten går

Solen tar fart

Solen börjar sakta värma landskapet och det är dags att dra iväg.
Snart kommer det bli olidligt varmt att springa.
Appen från Strava har rullat några sekunder.
Varje sekunds tvekan är en sekund sämre på första kilometern.

Det är då den kommer rännandes.

Vildhunden.

”Med vad f@n!” Jag skriker inombords.
Vad är egentligen värst?
En dålig kilometertid på Strava eller bli biten av en thailändsk löshund?
Med Cityakutens löfte om långtidsskydd för stelkramp drar jag på allt vad jag kan.

Precis som på Ångaloppet leder jag i starten, men denna gång är vi enbart två i tävlingen.
Hunden skruvar upp tempot och befinner sig snabbt hack i häl.

Jag spottar, fräser och bränner av svordomar men den ignorerar mig.
Det orangeröda dammet på vägen virvlar upp bakom oss och den djungellika vegetationen skapar en tunnel som omfamnar oss i vår strävan att dra ifrån den andre.

Hunden går upp jämsides och slänger ett diskret getöga åt mitt håll.

Vad nu?
Utmanar den mig?
Mig?!

 

hund-veranda3

Besten ökar

Byrackan ökar takten lite och drar diskret ifrån, nu är det plötsligt jag som jagar.
Att mina ben är hälften så många ska inte hindra mig, jag tar i med hela kroppen och gnetar ikapp.
Det är högst oklart om jag lyckats ta igen, eller om hunden väntat in, men strax är vi jämsides.

Jag imponeras över den kraft det smärta djuret besitter när den driver fram på den torra skogsvägen.
Hunden inspekterar mina fötter och är troligtvis också imponerad.
Imponerad över mina framfotasteg, med isättning precis under kroppen, i föredömlig 180-takt.
Jag känner mig mallig.
En märklig värme sprids i kroppen.

Plötsligt har vi hittat något universellt mellan oss.
Bakom våra respektive löptekniker döljer sig helt enkelt två löpare som gillar att springa.
Och som helst gör det tillsammans med någon annan.

Jag blir eskorterad genom hundens revir och känner mig motvilligt tacksam för det skydd jag får mot det som prasslar i buskarna vid sidan om vägen.

När vi når krönet vid restaurang Hill Top så släpper han mig.
Revirets gräns närmar sig och det finns nya hundar som kan ta vid.
Innan vi skiljs åt verkar han dock undra en sak oss löpare emellan.

 

Är det inte oerhört oekonomiskt att springa med en knytnävsstor sten?

 

2017-05-18T21:09:45+00:00 By |Krönika, Löpning, Träning|0 Comments

Vad tycker du om det här inlägget?