Att flyga som tävlingsmänniska.

Jag tävlar nästan jämt, helst mot okända som inte ens vet att vi tävlar.
Om det är jobbigt?
Närå, ingen fara, det är faktiskt speciellt bra på flygresor!

Tävlingsinstinkt och en klockren strategi är nämligen allt som behövs för att tränga undan flygrädsla.

crash-seat

Åh! Inte en låt till med Metallica, jag dör!

Vi sitter på rad 36.

Långt bak i flygplanskroppen.
Försenade och lätt hopträngda med andra turister.
Om 12 timmar beräknas vi landa i ett 2-gradigt Stockholm med klar sikt.
Om vi kommer fram alltså.

På skärmarna visas säkerhetsinstruktioner och planets flygvärdinnor pekar lojt ut de närmsta nödutgångarna. Resten berättar deras digitala diton i tv-skärmar.
Din närmsta nödutgång kan finnas bakom dig

Det där vet jag redan.seat-belt

Jag vet också att:
Armstödet mellan mig och Valter går att vika upp.
Våra säkerhetsbälten öppnas åt höger.
Familjen framför, till höger, har fullt upp med sitt.
Pappan i stolsraden framför ser löptränad ut. (Han kan bli ett problem.)
Mamman är fullständigt ofokuserad och dottern brutalt uttråkad.
Elektroniska prylar skall nämligen vara avstängda och i flygplansläge.
Det sitter en överförfriskad man från Gävle i raden bakom.
Honom har hela planet lagt märke till, innan vi ens har lyft.

Omgivningen under kontroll med andra ord!

flytvast

Jag går igenom hela förloppet.

Jag ser framför mig hur jag hopkrupen i störtposition skyddar mig mot kommande kaos.
Min vänstra hand håller jag mot Valter för att hålla honom upprätt.
Planets säkerhetsbälten är nämligen sämre än i morfars gamla SAAB, så jag kommer försöka skydda honom mot stolen framför.

Jag visualiserar hur flygplanskroppen saktar ner efter ett overkligt metalliskt regn av oljud, och att det sakta skrapar mot underlaget, när jag rycker upp våra bälten och gör oss fria.
Och blixtrande snabba.
Sekunden senare kommer jag ha Valter över axlarna och trycka ner pappan i sätet framför mig.
Sit down, coming through!

Jag tänker mig hur de andra familjerna förundrat ser träd knäckas mot vingspetsarna, och den stupfulle fäktar efter sin drink, när jag själv redan står vid dörren med min familj och sliter i det där röda handtaget man absolut inte får pilla på när planet är i luften.

open-exit-door

Så ungefär.
Klappat och klart.
Planen redo att sättas i bruk!

Så, om bara piloten siktar på något mjukt när vi måste buklanda i terrängen,
så kommer jag se till att den högra nödutgången, näst längst bak, öppnas på rekordtid.
Det kommer bli en bra historia för barnbarnen.

OM piloten är med på noterna alltså.

Planet lyfter.

Efter 2 minuter i luften verkar vi tappa fart.
Den högra vingen pekar ner mot marken, fladdrandes opålitligt.
Ska den göra det?

Vi vrider oss i förhållande till Krabi och på den högra sidan ser jag brukad jord och palmer.

Jag går igenom förloppet igen.

Vi förefaller tappa höjd men när jag tittar mot cockpit så lutar mittgången uppåt.
Det är väl ett bra tecken?
Eller sjunker vi med nosen lätt mot himlen?

 

exit-flygplanFlygrädslan slår till.

Alltför nära inpå för att vara bekvämt, har en annan pilot bestämt sig för att checka ut i förtid. Orsaken tros vara psykisk ohälsa och hjärtesorg, kanske till och med på grund av ögonrelaterad hypokondri.
Han tog med sig 149 passagerare som troligtvis hade helt andra planer med flygresan.

Jag fryser till.

Att ha en gameplan fungerar ju bara om motspelaren/medspelaren kör efter samma regelverk.
Det funkar ju bara om jag och piloten strävar mot samma mål.

För första gången i mitt liv känner jag mig flygrädd.

Trots min vinnarskalle och vattentäta plan!

2017-05-18T21:09:45+00:00 By |Övrigt|0 Comments

Vad tycker du om det här inlägget?