(Har du missat del 1 och 3, så hittar du dem här:)

Ångaloppet – Del 1, – Ångaloppet – Del 3

angaloppet-skogen

Foto: Odenhage.se

Vi blir omsprungna av fler.

Vårt tempot är på tok för högt.
Till slut ger mitt ego med sig och lungorna och hjärtat som har arbetat under högtryck den senaste tiden, får ett och annat att säga till om.
Jag måste slå av på takten.

Snygg-Johan lugnar mig med att det är ett bra beslut.
“Be careful what you wish for” tänker jag och slår av på takten mer än han någonsin trott möjligt.
Den första löpruschen har varit minst sagt ansträngande.
Fler springer förbi.
Jag vill fälla dem.

En plan som formades efter någon minut var att hinna först in på de smala stigarna, där helt enkelt bakomvarande löpare skulle tvingas ner i ett slöare tempo med oss som klossar längst fram.
Det gick så där.
Vi gick in i skogen som par nummer 5, kom ut som par nummer 7 och var tvungna att se en hel klunga passera oss när det gått ca 1km och vi var ute på grus igen.
Fasen.
Varför startade vi, eller rättare sagt jag, i förstagruppen?
Bland eliten?
Vingarnas vax har börjat smälta och jag är farligt nära att falla ned mot en ond bråd död.

Ground control to major… …runner?

Höger fot börjar krångla.
Från fotsulan kommer illavarslande besked att något inte står rätt till.
Det har gått två kilometer.
Det verkar som att strumpan har korvat sig, eller också har de stenhårt snörda skorna plötsligt ändrat form.
Något skaver som jag inte känt förut och det är 18km kvar.
1,8 mil!
Varför skulle jag dra åt skorna så in i helsike hårt?

Här kan man tycka att det vore lämpligt att stanna och rätta till felet.
Absolut!
Men jag tar i stället ett mycket klokt och rationellt beslut och struntar i allt och bara springer.
Springer för allt vad tyget håller.
Springer för jag vet att två blodhundar från Göteborg sniffar i marken och letar doftspår från skrämd Stockholmare.
Springer för att visa mig själv och hela världen att även gubbar kan.
Någon självaktning har man väl?

Jag lovar mig själv att inte yppa ett ord om skavet till Snygg-Johan.
Det sista han behöver är undanflykter och bortförklaringar från en stånkande och frustande 2-barnsfarsa som han till råga på allt måste släpa på i Nyköpings skogar.
En timme in i loppet kommer jag inte kunna hålla mig längre.
I en desperat önskan om medlidande kommer jag avslöja mitt tillstånd och samtidigt överdriva det en aning.
Jag kommer också förbanna mig själv i samma sekund för att jag inte kunde hålla tyst.
Men det vet jag inte nu.

jobbarkompisar-som-drar-forbi

Två arbetskompisar drar förbi. Foto: Odenhage.se

Heja heja!

Två arbetskamrater kommer ikapp (och går förbi) vilket bara hör till naturens rimliga ordning.
Att vi har befunnit sig framför dem är helt befängt och precis som två humlor borde vi ha fattat för länge sen att vi inte kan flyga.

Vi önskar dem lycka till på sin fortsatta färd i skogen och jag kan möjligen också, men ohörbart, önskat dem kramp och lite annat.

dolme

En dolme med snodd

First swim is the deepest

Först simningen går bra.
Den är dock lång och det är ett antal par löpare som har det dåliga omdömet att simma förbi när hela mina plan var att kunna briljera i vattnet.
Snygg-Johan får i vanlig ordning vänta men håller god min.
Runt magen har jag min egenuppfunna anordning som håller dolmen på plats (inga konstiga associationer nu) och i den anordningen har jag till och med lyckats packa ner ett par extra simglasögon.
Om någon av oss skulle tappa ett par.
“Vem fan tappar ett par simglasögon?” Kan man tänka.
Vänta du bara!
Bakom oss har vännerna från förr avancerat i sin grupp.
Obönhörligen och obemärkta ligger de ett par kilometer bakom oss och som två maskiner knappar de in, sekund för sekund.
Där vi befinner oss i loppet känns det fortfarande lugnt eftersom numren på de som tar sig förbi, skvallrar om startgrupp ett.
Jag undrar vad som är bäst för själen?
Att komma sist i startgrupp ett, eller först i startgrupp två?

Tyvärr har jag bara möjlighet till det ena.

johan-spanner-sig

Johan i sitt esse. Bild från Odenhage.se

Löpning varvat med socker

Efter varvningen får vi socker i enorma mängder.
Det finns geléer, dextrosol, sportdryck och allt möjligt.
Vi proppar i oss allt vi får tag på och glider in ett märkligt energirus.
Whoaa!
En tjej med kamera dyker upp och vi gör spänniga grejer med överkroppen och skriker manligt.
Av någon outgrundlig anledning klipps jag bort ur kortet men Snygg-Johan är med.

Plötslig möter vi en löpare som springer skrikandes åt fel håll.
För en kort, hundradels sekund blir jag förvirrad och undrar vem som springer fel.
“Mina glasögon är borta. Jag har tappat dem!”
Jag gör mig beredd att parera honom för att inte krocka, och hånle när jag passerar, men hör i stället grusskrap från mina fötter som tvärstannar och min röst som erbjuder honom ett par.
“Här! Ta mina! Jag har ett extrapar!”
Han blir superglad, jag ångrar mig direkt, han menar att det var supersnällt och jag vill sno hans skägg.
Vilket massivt skägg!
Misstänker att all jäkla sockergelé vi tryckt i oss påverkar omdömet och munnen känns så slabbig att jag skulle kunna dricka avkok av flugsvamp utan att tveka.

Loppet fortskrider.

Efter 1,5 timmar i skog och vatten går jag i backen första gången.
Fötterna känns inte riktigt lika pålitliga som tidigare men jag hinner skrika “VURPA!” precis innan jag buklandar i mossan.
Uppe igen på en hundradel och fortsätter springa.
Imponerande! (Om jag får säga det själv.)
Fan.
Fötterna går lite hur som helst och det dröjer inte länge förrän jag är millimeter från att stuka mig i ett sorkhål.
Jag är på ett strålande humör!
Det här är fantastiskt roligt!
Går i backen igen.
Konditionsmässigt känns allt lugnt, musklerna är inga problem, fötterna har domnat bort och jag tycker tempot är alldeles för lågt.
Jag har mycket mer att ge.
Men det går inte!
Av någon anledning är det helt omöjligt att springa fortare.
Snygg-Johan förstår inte det logiska i mina förklaringar och jag förstår inte heller hur jag ska kunna förklara.
Sladdriga fötter, ben som inte lyder riktigt och ett strålande humör!
Jag klagar på tempot men kan inte göra något åt det.

Det är bara i det djupaste skogar dessa logiska krumbukter går att förena…

vatten-angaloppet

Foto: Odenhage.se

Att ta sig vatten över huvudet.

I nästa vattendrag hoppar jag i med dolmen hängandes efter mig och glasögonen i pannan.
Ser inte ett skvatt.
Sjunker som en sten.
Drar på mig glasögonen under vattnet och fyller dem.
Kommer upp igen och ser inte ett skvatt nu heller.
Försöker tömma brillorna och sjunker igen.
I en båt sitter en funktioner ihopsjunken i sin egen flytväst och tuggar sakta på ett grässtrå.
Han stirrar lågintensivt på mig och verkar fundera på om jag tänker drunkna eller inte.
Jag funderar också.

Mitt flaxande med armarna försöker signalera att allt är OK, men jag är rädd att det skall misstolkas.
Alltså, jag vill inte bli bortplockad av en funktionär pga vattenfyllda brillor.

Allt reder ut sig och jag hinner ikapp Snygg-Johan. (Eftersom han står och väntar på nästa strand)

“Hur går det?” Frågar han.
“Asbra!” svarar jag.
“Ska vi sänka takten?”
“Nej, för fan. Vi ökar!”
“Ok.”
“Nej, det går inte.” Svarar jag,
Snyggis ser förvirrad ut.
Jag springer på.
Det finns varken tid, ork eller intelligens kvar att förklara vad jag menar.

 

trotta-lopare-angaloppet

Trötta löpare, så trötta. Foto: odenhage.se

Löpare runt oss börjar få problem.

Vi springer över en löpare som ramlar framför oss och jag frågar i steget om han behöver hjälp.
“Nej” svarar han.
“OK” säger jag.
Allt är ett skådespel.
Jag tänker i alla fall inte stanna och han ser ut att hellre svälja sin egen tunga än att bli uppdragen av någon förbipasserande muntergök.

Ett mixat par som tidigare flög förbi oss står och stretchar bort kramp mot en sten.
Två uppenbara simmare trampar snett och svär, vi smiter förbi och jag gläds innerligt att det har vänt.
Nu har vi för första gången under loppet börjat springa om andra.
Nu jävlar ska vi ta dem!
Allihop!

Sen är det min tur.
På en sten på väg ner i vattnet halkar jag på elak tång och glider på ryggslutet ner i vattnet.
Kroppen går under ytan med ryggen först och med fötterna som högsta punkt i V-formation.
Jag får ögonblickligen sendrag i mitt högerben och blir tvungen att simma bröstsim till andra sidan med benen hängande efter.
Det är nära att jag sjunker.
Igen.
Strax efter får jag kramp i högerlåret men lyckas hoppa på ett ben tills det går över.
Jag hör Snygg-Johans illa dolda fnissande men bryr mig inte nämnvärt.

Skräcken att maskinerna från Göteborg ska komma i kapp tar över allt.

Det är nu det går upp för mig

Det är nu det blir uppenbart.
Vid 1,7 mil in i urskogen och 3km kvar av tävlingen, så är det inte bara muskler och kondition som räknas.

Kroppen ska hålla ihop också.

 

Fortsatt läsning:
Ångaloppet – En löpares bekännelse – Del 3.

 

2017-05-18T21:10:31+00:00 By |Uncategorized|4 Comments

4 Comments

  1. […] Klicka här för Ångaloppet – En löpares bekännelse – Del 2  […]

  2. […] Läs mer här. […]

  3. […] Ångaloppet – Del 2  […]

  4. Ångaloppet - Andra gången gilt! 15 augusti, 2015 at 22:45

    […] 2014 del 1 >>Ångaloppet 2014 del 2 >>Ångaloppet 2014 del […]

Vad tycker du om det här inlägget?