Slaget vid Ånga Gård.

Om du har missat del 1 och 2 så kan du hitta på dem här:

Ångaloppet – Del 1 

Ångaloppet – Del 2 

angaloppet-banstrackning

Ångaloppets bansträckning. Här utspelades allt.

Slutet närmar sig.

Jag och Snygg-Johan har hittat ett behagligt tempo, vi kan rent av ha saktat ned lite.
Under ganska lång tid har vi haft en stor lucka till löparna bakom.
Loppet har på något sätt stagnerat och de positioner varje löparpar har, verkar hålla fram till mål.
Sammanbitna löpare som maler på i sitt eget låsta tempo.
Löpare som håller tummarna att krampen och krämporna som lurar i bakgrunden inte ska ta över.
Det är några kilometer kvar och inget mer ska kunna hända.

Då. Från ingenstans.

“Jag såg dina kompisar från Göteborg.”
Snygg-Johans ord träffar stenhårt i magen.
“Vadå?!” kraxar jag fram.
“Var så såg du dem?!” Jag hetsar upp mig mer än vad som är värdigt en nybakad swimrunnare.
”Det gick i vattnet precis när vi gick upp”
”Är du säker på att de var dem?” Jag försöker lirka mig ur det obehagliga.
Är det verkligen bara en simdistans mellan oss nu?
(För övrigt en ganska kort distans.)

Jag vänder mig snabbt om och ser en hel klunga med löpare vräka sig ner i vattnet, några av dem simmar redan.
Det ser ut som taget ur en zombiefilm där de odöda, i mängder, spastiskt sprattlar sig fram mot hjältarna.

I orangea badmössor.

angaloppet-ner-i-vattnet

Ångaloppet – Zombies på jakt efter odöda.

”Åh.. Nej, nej, nej, nej!”

Under alla dessa år vi känt varandra har Yann alltid varit lite snabbare, starkare, bättre och snyggare oavsett vad vi har tagit oss för.
Nu är han snart ikapp och mina hummelvingar skall falla.

Men innan dess ska jag kämpa!

Hellre svimma av utmattning i ett löpsteg än att vika ner mig.
Den här gången är det min tur!
Zombierna ska inte få ta mig levande!

Jag ökar takten.
Plötsligt finns det kraftreserver att ösa ur.

angaloppet-garde

Lucka bakom. Ett tag till

Oexakta funktionärer

Det står en funktionär i skogen och pekar åt vår vänster när vi kommer ångandes.
”Hur långt är det kvar?” Ropar jag till honom.
”Ett par kilometer” Svarar han.
Ett par kilometer?! Vad är det för svar?
Jag vill veta exakt!
Vi möter en annan person strax efter.
Samma svar.
“Ett par kilometer.”
“Ett par som att det kan vara hur många som helst eller ett par som att det är exakt två?” försöker jag.
”Jag vet inte. Ett par”
Samma otydliga svar.

När man springer förbi någon i skogen kan man inte utveckla ett resonemang.
Jag får nöja mig.
Fan!
Den sista simsträckan tog max en minut.
Vi har som mest en minuts försprång till Göteborgarna och det är ”ett par” kilometer kvar.

angaloppet-simma-vatten

Falkögat Johan ser siffror på långt håll

Falkögat bekräftar

”Visst var det 104 de hade?” Johan frågar och får mig att öka takten ytterligare.
Vilken jäkla tur att han såg dem!
Förresten, hur fan gick det till?
Helvete!
”Johan, är du helt säker på att det var dem?! Nu är det fan på riktigt, tänker jag.
”Helt säker. De hade 104 på armarna båda två”.

Här borde jag ha ställt mig lite tvekande till sanningshalten.
Att lyckas peka ut någon på det avståndet, någon som precis går i vattnet är riktigt bra, att se bådas fejktattuerade armar på 50 meters avstånd är lite väl vasst.
Särskilt när det är nog så svårt att efter 2,5 timmar hålla reda på sin parkamrat som springer 50 centimeter bredvid.

Jag pressar på.
Hjärtat närmar sig en ny typ av maxpuls.
Jag får lite lätt yrsel och en märklig utanförkroppslig upplevelse.
Min kropp springer bredvid mig. På vänster sida.
Jag vill berätta men det är inget att ens försöka förklara för Snygg-Johan.
Jag framstår som tillräckligt snurrig ändå.

Den sista energin sprutar ut i benen.
Eller sipprar ut, om du hellre vill.
Det finns två alternativ nu.
Antingen skadar jag mig allvarligt med flit, eller också ser jag till att komma i mål före Göteborgarna.

Jag är osäker på vad som kommer vara minst smärtsamt.

angaloppet-tunnel

Holy cow!

”Stor lucka till löpare bakom!”

Det känns proffsigt att ropa så till Johan.
Som att vi har ett kodspråk som bara löpare känner till.
Att ingen annan löpare ropar så tar jag inte hänsyn till.
Jag hör mig själv låta säker på rösten.
Rent av pigg.
Men inom mig har jag samma oroskänsla som när jag började lågstadiet.
Plötsligt dyker det upp ett mixat par bakom oss.
För en sekund tror jag att det är killarna från Göteborg.
”Löpare bakom, sedan lucka” Fortsätter jag.
Kan inte låta bli.

Vi kommer ut på ett gärde.
Jag känner igen mig.
Den här kohagen har vi sett förut.
Det kan inte vara långt kvar nu.
Vi passerar ett par löpare med kramp och ljusblåa shorts och vi kan ana slutet på strapatsen.
Vi kommer fram till tunneln för kossor.
Det är lågt i tak, vi måste huka oss när vi springer, och under oss ligger leriga träskivor och vickar för varje steg.

angaloppet-ut-ur-tunnel

Oh yes! Jag är med i bild!

Pang boom och en kamera i fejset.

När vi kommer ut blir vi fotograferade.
Den här gången får jag vara med i bild.
(Kors i taket)
En liten pojke står och hejar.
”Kom igen nu! Bra jobbat! Bara 500 meter kvar!” Ropar han.
Jag vill krama honom.
Fantastiskt!
Vi kommer ta det här!
Klumpen av rädsla släpper sitt grepp och lättnaden fortplantar sig ut mot armar och ben.
Vi kommer fixa det innan göteborgarna!

Det är då det händer.
Med 400 meter kvar till mål, viker vägen av åt vänster.
Jag vrider huvudet lite till och kan se de som kommer ut ur tunneln.
Jag fryser till is.
Förbi fotografen passerar Yann och Kelly.
Löparna från Göteborg.
Blodhundarna.
Monstren.
Maskinerna.

Jag och Yann får ögonkontakt.
Jag stirrar intensivt för att avgöra om han kommer låta mig ta det här eller om han tänker spöa mig.
Han ser plågad ut.
Men beslutsam.
Jag gillar inte alls vad jag ser.

Efter nästan tre timmars kämpande, springande, simmande, kallsupande och krampande är de ikapp.
Av 2 mil är det bara 400 meter kvar och de ligger oss i hasorna.

Kroppen känns så trött, så trött.
Benen fortsätter att hota med att vika sig åt fel håll, hjärtat försöker trycka sig ut ur bröstet och det brinner i halsen.
Som i en mardröm vägrar kroppen lyda och jag springer i sirap.
Jag är på väg att ge upp,
Besvikelsen är enorm och den går inte att hålla tillbaka.

Jag vrålar rakt ut.
Jag springer och vrålar på upploppet och det känns helt normalt.
Jag vrålar ut min ångest över att allt är förlorat!
Att matchen i matchen avgår till Yanns fördel.
(Igen.)
Jag vrålar för de krampande lårens revansch som kom av sig.
(Och en liten del av vrålandet vädjar till Yanns medmänsklighet. “Yann, låt mig för fan vinna det här förbaskade loppet!”)

Han saktar inte ner det minsta.
Hans plågade ansikte kommer dessutom närmare.
Snygg-Johan tror att jag har skadat mig.
Det har jag.
I själen.
Varför kan inte lårbenshalsen gå av?
Funktionärer vänder sig om, publiken stannar upp, fåglar lyfter från skogen och luften vibrerar.
Trumslagarpojkarna tystnar och änglarna sänker sina trumpeter.
All, kollektiv, uppmärksamhet i Nyköping riktas mot målområdet. (nåja)

angaloppet-entre

Registreringen

200 m kvar.

Jag rundar huset där man registrerar sig.
Snygg-Johan ligger strax före mig.
Kelly kommer ikapp oss.
Han är pigg, snabb och hans fingrar skulle kunna få tag i min nacke.

Den enda anledningen till att han inte går om oss är paret.
Man måste hålla ihop paret.

Yann är plågad.
Jag gråter inombords.
Johan skulle lätt kunna dra ifrån.
Kelly också.
Allt hänger på mig och Yann.
I våra respektive par står kampen mellan oss.
Jag är nära att kräkas.

150 meter kvar.
Jag känner inte mina ben längre.
Inte mina knän eller höfter heller.
Avdomnade.
Jag piskar på kroppen ännu mer. Inget händer.
Musklerna strejkar och huvudkontoret har brutit kommunikationen med de fackliga ledarna.
Publiken står längs vägkanten och hejar på.
Jag ser jagad ut.
Jag är jagad.

50 meter kvar.
Jag vågar inte vända mig om.
Benen går som trumpinnar mot grus, gräs och trampad jord.
Var är Yann?
Var i helvete är Yann!?
Jag ser målet.
Det är tomt framför.
Inga löpare i vägen.
Bara en ansiktslös tunnel av handklappande människor.
Det är jag och målet, och jag tycker mig kunna höra Yann andas bakom mig.

angaloppet-plutonen

En ganska överdriven gest, men vad fasen.

Plötsligt är allt över och kriget förlorat.

Jag står på knä i målområdet.

Det är en hyfsat överdriven gest.
Precis som på omslagsbilden till Oliver Stones Plutonen, med slutna ögon.
Jag låter överkroppen böjas bakåt i en gravitationsföraktande pose.
Armarna rakt mot himlen.
Jag är i mål.
Loppet är över.
En guldmedalj (som alla får) hänger runt min hals men kriget är förlorat.

Ångaloppet, med sina 2 mil löpning och 2km simning, är efter nästan 3 timmar över.
Mitt första swimrun någonsin.
Äntligen är det över.

Yann fick en bättre tid.

Men han kom aldrig ikapp!

När jag passerade mål var han 10 meter bakom.
10 meter!
Av 22 000 meter återstod endast 10 när loppet avgjordes.

Han fick en bättre tid men kom aldrig ikapp!
Ingen är gladare än jag!

Så,
Kriget må ha förlorats men jag vann slaget!

 

Slaget vid Ånga Gård.

2017-05-18T21:10:31+00:00 By |Uncategorized|6 Comments

6 Comments

  1. […] Ångaloppet – Del 1, – Ångaloppet – Del 3 […]

  2. Lotta 10 september, 2014 at 14:59

    Googlade träningstips Ångaloppet och hamnade på denna sida. Läste och skrattade så tårarna rann. Om du ska byta bransch någon dag så bli copywriter eller skribent vet jag. Vilka klockrena, roliga och dräpande beskrivningar. Jag tror jag dör av skratt.
    Nu har jag läst allt på denna sida och börjat följa dig på instagram (stalker varning eller?) För en 40+ som jag som tränar allt och inte är bra på något, kommer det bli tuff träning inför mitt första swimrun nästa år men med dina underbara inlägg är jag iallafall grymt motiverad och peppad nu. Heja dig.

  3. Andreas 10 september, 2014 at 18:39

    Hej!
    Vad roligt att du gillar mina inlägg!
    Ångaloppet var riktigt roligt och vad spännande att du har ditt första swimrun på gång!
    Lycka till och berätta gärna hur det gick!
    Mvh Andreas

  4. Eva 29 september, 2014 at 16:28

    Haha klockrent skrivet, precis så känns det när man springer! Snyggt jobbat! 🙂

  5. Andreas 29 september, 2014 at 20:50

    Tackar! 🙂

  6. Ångaloppet - Andra gången gilt! 15 augusti, 2015 at 22:47

    […] >>Ångaloppet 2014 del 1 >>Ångaloppet 2014 del 2 >>Ångaloppet 2014 del 3 […]

Vad tycker du om det här inlägget?