Holy-toughest-aalborg.jpeg

Toughest Aalborg

 Ska jag eller ska jag inte åka till Toughest i Ålborg?

Det är lockande att åka, men jag borde stanna hemma.
Jag har sett blickarna och kan numera läsa lite bättre mellan raderna.
Eller, jag är fortfarande helt värdelös och trevar mig fram, men tycker personligen att det går lite bättre.
Sofia håller med, det har jag läst.
Mellan raderna.

Toughest i Ålborg.

Bra för karriären, bra för bloggen.
Fantastiskt bra för mina sponsorer och min egen framtid.
Eller?
Vad händer om jag trampar snett, trillar i ett kärr, får svindel bland traktordäck eller, låt säga, fastnar i Malmö på grund av fackliga samtal mellan bagagefolket och bagagefolkscheferna?

Mycket står på spel

Fan.
Jag borde vara hemma mer.
”Du, tror du att det gynnar mig att åka, även om familjen blir lidande?” Jag frågar en god vän.
”Ja, det tror jag” Svarar han och jag struntar att fråga ungefär 26 andra med motsatt inställning.
Det är i alla fall en som tycker som jag.
Morsans nya kille (sedan 25 år) backar otippat upp.
”Andreas, åk nu, nästa år är det för sent!”
”Ja, jag håller me… vänta nu? Vadå för sent!?”
Claes tittar på mig och jag vet redan svaret.
Det klart att det är första och sista gången jag kommer satsa på VM.
Det här är ett once-in-a-life-time-moment och det vet både han och jag.
Jag kan fan inte bli den där övervintrade gubben som aldrig kommer högre än plats 15.
Nu jävlar är det vinst som gäller och där med basta!
Hit med bucklan, jag går för guld!

Toughest ändrar tiden. Markant.

Efter att ha vridit och vänt på sjuttifjorton varianter bestämmer jag mig för flyg.
Familjen skiner upp! Pappa kommer hem till middagen hos grannarna på lördag!
Toughest ändrar plötsligt starten från 10 till 12.
Helvete!
Hemresan måste bokas om. 5 timmar i Köpenhamn och 1000:- extra i sjön.
”Äter ni fortfarande kl 22:30, jag kan kanske komma lite senare!?” Jag gör ett försök.
Familjen vänder på klacken och frågan hänger i luften.
Jag känner på mig att detta hamnar på minuskontot.

Om Toughest gör som i Stockholm och förlänger tävlingen med några kilometer riskerar jag till och med att missa det ombokade flyget hem.
(Toughest, om ni läser det här, var väldigt försiktiga med bansträckningen.. Jag har rätt mycket att förlora här!)

Bubblan får godkänt

Bubblan, som Valter vill döpa till snigeln (vilket jag förstår men känner mig tveksam till) har fått grönt ljus av verkstaden. Den tankas omsorgsfullt och får k-sprit i stora klunkar och med myndig stämma frågar jag tjejen på Statoil om de “måhända saluför anti-slangningscylindrar för att hålla soppatjuvar borta?”
Hon stirrar rakt fram.
Munnen avslappnat halvöppen.
Jag ändrar mig och frågar efter låsbara tanklock och hon gapar något större med dimmig blick.
T-a-n-k-l-o-c-k formar hon tyst och sakta med munnen och i hennes inre kartotek av bilder (som Instagram fast i huvudet) letas det febrilt efter passande produkt.
”Eeehh.. Nä… tror int..”
Ja, förlåt! Just det, vi är på en bensinstation.
”Har ni hipsterslungad coleslaw på ekologisk jungfruraps med en vegetarisk pulled pork i fullkornspita?”
”Ja, absolut!” Hon skiner upp och jag far iväg.
Utan pulled pork.

Arlanda.

Allt är bedrägligt lugnt.
“Hej hej!” säger jag glatt till tanterna i incheckningen.
“Hej hej!” säger de och pekar ännu gladare på security check.
“Dit ska du!” (Fniss-fniss)
Inte ett ord om att de nyss försökt boka om alla som ska till Danmark.
Eller att mitt flyg aldrig lyft från Kastrup och att de i panik packat in allt bagage i ett nytt plan.
Väl i gaten möts  jag av en skylt med ”Nytt besked 20:45”
Hmm…

Sas-strejk-kastrup.jpeg

I´m a pilot. I need a plane.

Anar oråd.

”Ursäkta, mitt plan ska gå 20:45. Vad är det för meddelande vi ska få då?”
Den 19-åriga flygplatstjejen med för stor neongul väst, svarar tvärsäkert.
”Om planet ska gå 20:45 så får du nog besked att ditt flyg går 20:45″
”Ehh he hee eee… Men… Jag har aldrig varit med om det förut. Tror jag.. Då brukar flyget bara gå. Eller?” Känner mig förvirrad.

En medresenär anar oråd och vill försöka förklara för henne att han flugit förr och att det verkar vara ett smygande kaos på väg in i vår verklighet. En rullande tjock matta av resenärsångest som endast lindras av cold fact.
Inte av kvalificerade gissningar.

Samtidigt ropar högtalarna att vi bör bege oss till informationsdisken vid gate 1.
Där möts vi av en kvinna som försöker axla hela kaoset från SAS.
På världens mest svenska engelska.
Hos henne har kaoset redan rullat in.
Hos oss börjar det sakta gå upp att det är knas på gång.
Fett med knas.

Pa-vag-mot-toughest.jpeg

Bron. Här börjar bron!

Kör för faen, kör!

För att göra en lång och ganska nervös historia kort, så hittas till slut ett flyg till Malmö, en busschaufför, 12 strandade resenärer och en optimistisk tidsplan. Om vi kan forcera den där förbaskade bron på 35 minuter så har vi ett tidsfönster på 11.
Med incheckning, security och språngmarsch till gaten.
Det kan gå.
Det måste gå!
Det är bara det att två ska ha sina väskor, en ska röka cigg och någon ska på toa.
Herre min skapare, jag har ett lopp i Aalborg!
Skit i väskorna och rök i bussen, vi är väl för fan på väg till Danmark?
Flyget ställs in.

”Duska sitte häär ouduska taaé lie snack me mej” (fonetisk danska)
Vad nu?
En farbror i sina bästa år vill att vi ska åka bil.
Till Ålborg.
Och Toughest.
Ganska precis 45mil.
Vi har aldrig setts förut.
Hey! Jag är inte svårflörtad i situationer som dessa.
Klart vi ska!
Jag försöker memorera hans utseende ifall jag blir yxmördad och någon vill veta vem de ska leta efter. Försöker mentalt skicka signalementet till alla bekanta.

En vattentät plan

Planen är en taxiresa för 431 danska till ett bostadsområde.
Där finns en bil.
Bilen går fort.
Han kör.
Jag sover.
Han släpper av mig i Ålborg.
Jag smyger in på ett hotell.
(“Nyckeln ligger gömd i en blomkruka, smyg som en ninja för fan, annars blir vi utslängda”)
Vaknar utvilad.
Vinner Toughest.
Klart!

Google-maps-aalborg.pngEn timme senare

Jag står jag med ett taxikvitto i hand, en skymt av en taxi i ögonvrån som vrålar i väg och en skärmdump på min position. Om någon slug utredare kan återskapa mina bilder trots att telefonen också har yxats så kan hen se var jag befann mig sist.
Själv har jag ingen aning.

Det sista jag hörde av dansken var ”Ta taxinotan och bråka med SAS, jag fixar nycklar till bilen!”
Plötsligt öppnas en dörr i grannhuset och en galen hund ska rastas. Av en rakad herre med gigantiskt skägg iklädd enbart t-shirt och kalsonger.
Han stirrar på mig.
“Hej!” Jag hälsar glatt med en falafelsallad med bulgur i handen och undrar var i helvete jag är.
”Hej..?” svarar han fundersamt aggressivt och undrar helt riktigt vad i helvete jag gör med en falafelsallad och handbagage kl 01:25 utanför hans hus.
Hunden vrålar och vill kanske ha min sallad men troligtvis mitt lår.
Försöker göra mina lår oaptitliga.
Lyckas hjälpligt.

Plötsligt kommer dansken ut och vi kör iväg.
45 mil beräknas ta 3 timmar ”jag kör ganska fort” och efter en tankning på Statoil är vi på väg.
Men inte förrän jag i smyg har bokstaverat mitt för- och efternamn framför bensinstationens kamera med hjälp av internationella charader.
(Ledtrådar till  eventuell utredare.)

Det visar sig att farbrorn jobbar med krishantering, är en jävel på pingis, har en familj som han ringer glatt och meddelar att det sitter en professionell hinderbanelöpare i bilen som ska få skjuts till Hotell Cabinn. Han visar sig vara fruktansvärt trevlig, jobbar ofta i Sverige så danskan är lättförståelig och plötsligt är vi framme. Tack och adjö och en snabb kram. Vi ses säkert!
Jag har dock inte hjärta att förklara att det är en viss skillnad mellan att starta i elitgruppen och att vara en elitidrottsman även om målet är en plats i OCR Team Sweden.

Jag hittar blomkrukan.

Den står vid ett fönster.
Bakom fönstret sitter en hotellkille.
Han tittar på mig när jag böjer mig ned.
Jag låtsas klia mig på knät.
Tittar i krukan. Helvete, fel kruka.
Letar upp en annan. Tomt!
Kollar mobilen. Vilken kruka var det?
Ah! Den första. Går tillbaka. Rotar i jorden. Hittar kortet.
Struntar i att klia mig på knät.
Killen bakom disken tror redan att jag är galen.
Trycker in ett jordigt kort i kortläsaren som strejkar.
Vad är det med danska grejer och strejk?
Andra försöket funkar.
Tar sikte på hissen med 5 olika bortförklaringar beredda.
Han bryr sig inte. (Tack gode gud för Netflix!)
Inga konstigheter.
Kort i blomkrukor och så.

Strax efter ligger jag i en utdragbar säng på golvet.
Klockan är någonstans kring 4 på morgonen.
Jag undrar hur loppet ska gå.
Det känns som att 17 av banans 40 hinder redan är avklarade.

Undrar om jag kan få dispens?

2017-05-18T21:09:42+00:00By |Krönika, OCR|1 Comment

One Comment

  1. Åsa 12 juni, 2015 at 11:19

    Skrattar högt, roligt inlägg 🙂

Vad tycker du om det här inlägget?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.