Det gäller att inte gå in i väggen i starten.

 Superior på Lidingö

Jag är i superiorgod tid. (Racka-dacka-dish!)
Bubblan, som är stripead med Superkroppen.nu, står åter på parkeringen efter ett misslyckat försök att tjuvparkera i entrén. Grejar med biljetter och välkomnar min bror som ska springa sitt första OCR.
Snackar med folk, glider runt och känner på atmosfären. Det är en fantastisk stämning!

En kille kommer fram och berättar att han följer bloggen.
Han vill gärna träna med oss i höst och jag blir så glad att jag funderar på att krama honom.
Håller tillbaka.
Försöker låtsas att det är helt normalt att folk kommer fram.
Spricker nästan inombords.
Känner mig som en rockstjärna!
Möjligen en rockstjärna i ett enmansband, från ett pytelitet land med en cover på Spotify, två spelningar i ryggen och endast ett fan.
Men ändå!
Ett fan!

”Andreas?!” En vältränad snubbe ropar i bar överkropp och undrar om vi inte sprang tätt ihop under Tough Viking Hagaparken.
Joel.
Stålmannen Joel.
Vi nötte några kilometer ihop men jag segade före honom i mål.
”Jag såg att ni skulle hit, nu blir det tuff konkurrens!”
Han flinar, jag flinar, och vi vet att vi kommer tävla i tävlingen.
Jag vill vinna över honom igen och han vill vinna över mig. (..för första gången!).
Vi önskar varandra lycka till och det känns bra att ha någon att kämpa med och emot.
Synd att han verkar så reko.
Det är roligare att spöa folk med uppblåsta egon.
Nåja, jag kan så klart göra ett undantag idag och spöa honom i alla fall.

Men innerst inne är jag rätt spak. Fan vad han ser tränad ut sen sist.

På väg mot starten.

 Starten inom räckhåll, sekunder räknas ner.

Pulsklockan startas och visar 171 slag i minuten.
Det knyter sig i magen.
Plötsligt ser jag väggen framför mig i starten som något omöjligt att ta sig över.
Tvivlar hårt på mig själv.
Vill avbryta och gå hem.
Varför gör jag det här?

Pang.

Jag vräker mig fram.
No more Mr Nice Guy.
Vänster fot i väggen och ett explosivt steg upp.
Svingar mig över.
Högerfotens sko träffar någon i ansiktet.
Trycker undan impulsen att be om ursäkt, jag behöver försprånget.
Landar i löpsteg och ser en gångbana framför mig.
Det har gått 2 sekunder av loppet och jag är redan osäker på vart jag ska.
”Höger eller vänster?” Jag skriker rakt ut till funktionären som ser helt chockad ut.
”Höger! Ni ska springa åt höger!”
Det hade räckt med en pil på en skylt.

På väg mot första vattenhindret.

Jag leder loppet.
Sjumilakliv rakt ut i sjön, rundar ett staket, några snabba crawltag och upp igen.
Skorna kloffsar sig fria från vatten.
Efter 100 meter ansluter Jimmy.
Just i detta nu leds loppet av två från Firefitness
Nöter på.
Försöker att inte dras med i det höga tempot, bestämmer mig för att köra mitt race och saktar ner.
Pulsen ligger på 175.
Beslutar att hålla pulsen över 170 slag under hela loppet.

Säg hej till Clay!

Superkroppen och Superclay

Peter kommer ifatt, han och Jimmy seglar iväg.
Clay dyker upp från ingenstans.
Sen kommer Joel.
”Kom igen Andreas, nu kör vi!”
Konstigt nog känns det bra att det är Joel som dyker upp.
Den där snälla muskelkillen från startområdet. Det kan vara skönt med lite sällskap.
En Lynxare jag inte vet namnet kommer ikapp.
Plötsligt är vi 6 i en utspridd tät som kämpar och luckan bakom oss växer.
Skidbacken kommer.
Tar mig förbi Joel.
Vill han ha tillbaka platsen måste han köra om mig genom brännässlor.

Efter backen studsar en golfboll ner framför oss och jag skriker åt golfarna.
Det sista jag vill nu, är en golfboll i huvudet.
Räknas golfarna som ett hinder förresten?

Inser att det känns ganska mysigt att springa bredvid någon.
En skogsstig, en löprunda och en löparkompis.
”Får det lov att vara en kopp kaffe?”
Vänta nu!
Det här är ju för fasen en tävling! Ökar på tempot och släpper Joel bakom mig.
Vi får myspysa vid annat tillfälle.
Nu jävlar ska jag knäcka honom igen.
2-0 till mig ska det bli minsann!

Löpsteget känns lätt.
Börjar bli euforisk.
Ser den där Lynxaren.
Tar sakta in på honom.

Det är lätt att däcka på Superior

Hinder betas av explosivt.

Väljer att dra på allt vad jag kan i varje nedförsbacke.
Ligger på gränsen till vad mina ben kan mäkta med.
Tar höbalarna och andra hinder i ett rasande tempo och glider förbi Lynxaren med stormsteg.
Ser Clay.
Jimmy och Peter är långt fram.
Kommer till delningen mellan 10km och 18km.
”Springer du 18? Då ska du dit!” En funktionär pekar och en drönare startar. ”He´s the leader!” ropar någon på engelska och drönaren hovrar ovanför Clay.
The leader? Jag känner mig förvirrad. Vad hände med Peter och Jimmy?
I backen upp mot skogen måste jag stanna. Det finns två vägar att välja mellan och jag skriker igen.
”Vart går banan?!” Eller, rättare sagt, ångestvrålar!
Det hade räckt med en pil på en skylt.
Clay ropar att jag ska ta rygg på honom.
Oerhört tacksam att han inte lämnar mig för att tjäna sekunder.
Andreas Lindén kommer ikapp.
Jag undrar var han har hållit hus, det ska senare visa sig att han startat 5 minuter efter oss.

En bekräftad tredjeplats.

Möter en cyklist.
Du är trea, bra jobbat!
Möter en löpare.
”Hur många är före mig?”
”Två!” svarar han.
Kommer till ett hinder med kravallstaket, håller på att välta hela skiten i ett felsteg.
Svär så det osar. Funktionären hejar på.
”Du är i täten! Bara två framför!”

Det är då det går upp för mig.
Peter och Jimmy har sprungit fel.
Ja, ja, ja, ja!! De har sprungit fel! Överlycklig!
(Men såklart på ett klädsamt ödmjukt sätt)
Vet att Jimmy just nu svär som Kapten Haddock och är troligtvis helt körd på pallplats!
Jag ligger trea! Pallen är min!
Oh my frekkin god!

Fortsätter att beta av hinder och bakom mig försvinner Joel ur bild.
Lynxaren segar på och ser plågad ut.
Clay blir tvungen att göra armhävningar efter ninjahindret och jag kommer upp jämsides.
Fastnar i ett nät och får tillbaka min tredjeplats.

Kikar på klockan och ser pulsen närma sig 180 samtidigt som löpsteget kortas och hastigheten sänks. Blodet måste vara tjockt nu.
Känner mig uttorkad.
Kommer in på arenan och armarna känns helt slut även om jag inte använt dem.
Tunga jeepdunkar.
Trött.
Ser att Clay har problem med repen, tar honom på teknik och plockar tillbaka min andraplats.
Det ropas ut att Andreas Lindén har gått i mål och håller jag bara ut nu så tar jag silvret.

Monkey Bar på Superior

Monkey bar och korvade handskar

Hoppar upp och greppar, armarna värker, handskarna är på väg att rulla av händerna men jag stretar på. Blir hängande.
Clay och Joel går förbi.
Fan.
Tillbaka på en 4:e plats och håller tempo som en rullator.
Kommer mot ringarna och tappar greppet. Igen.
Armarna är som stumma korvar och tvingas göra burpees. Eller, vad det nu kan kallas för.
Ett under att inte funktionären ber mig börja om från början.
Lynxaren faller också. Vi gör burpees tillsammans men jag blir klar före.
Ålar igenom ett rör och kommer ut enbart för att möta blicken av biffiga gladiatorer och kampsportare.

Gladiatorerna på Superior

25 pliriga ögon med knutna nävar.

Helvete.
En mur av muskler.
Fintar vänster och hoppar höger rakt in i lejongropen.
De genomskådar mig direkt och manglar mig.
Efter en eon av tid är jag ute på andra sidan och tror jag ska spy.
Det är bara rampen kvar mellan mig och målet och benen viker sig.
Vänner som jag inte längre kan urskilja sluter upp och skriker.
Jag vill bara ligga ner.
Snälla, låt mig bara vila lite.
Och spy.
Kan jag bara få ligga ner lite grann och spy?
Snälla?

En vattenflaska trycks upp i ansiktet och jag väcks till liv. Kolsyra i näsan och skrikande vänner i öronen. ”Nu jävlar ställer du dig upp och sen tar du rampen! Kom igen nu för fan!!”

(Obs! Det är inte personen i filmen som skrivit brevet)

Jag sviker mig själv.

Ser Lynxaren. Han är jämsides.
Vet inte längre om jag är på rätt eller fel sida målet.
Tar fart.
Eller vad det nu kallas när jag stapplar mot rampen som tornar upp sig.
Det går inte, går inte, går inte.
Jag maler på i huvudet och känner en sådan besvikelse att jag gråter inombords.
Minst 3 placeringar har tappats de senaste 100 meterna och nu kommer rampen knäcka mig.

Bestämmer mig för att satsa allt på ett kort och explodera under loppet av tiden det tar att stampa tre gånger i den välvda skivan.
Plötsligt är fucking rampen under mig!
Jag tog den. Jag tog den!
Klättrar ner med stapplande steg och vräker mig över mållinjen.
Vill fortfarande spy på alla fyra men det kommer inget.

Det gör inget att det står lika mellan mig och Joel nu, eller att jag trillade utanför pallen.
Jag är överlycklig över att vara i mål!

Men, jag har ännu inte insett arrangörens enorma misstag.

Som hade gått att lösa med en pil på en skylt.

Erfarenheter:

• Drick ordentligt innan ett lopp men gör det i omgångar.

• Använd handskar med förstånd, ta av dem när du inte behöver dem längre.

• Testa aldrig nya grejer inför ett lopp. Aldrig!

• Köp handskar i rätt storlek.