Att springa Toughest i Ålborg
Starten ska snart gå.
Efter ett förbaskat jagande för att ens nå fram till loppet (som du kan läsa om här) står jag i startfållan.
I Elitgruppen.
Hur hittade jag hit?
Jag börjar ana oråd.
Danskarna påstås erbjuda klent motstånd, de sägs röka gula Blend mellan hindren och de sägs hinka bira i vätskepauserna.
För att inte tala om alla korvar de stoppar i sig i stället för hemmagjorda proteinbars!
Så enkla att slå.
Världens lättaste lopp att placera sig i.
Joråsåatte..
Att danskar inte kan springa må vara hänt, men det har resten av Europa också fattat.
Så nu står jag här med 25 andra elitlöpara (varav 2 danskar) som tänkt att Toughest Aalborg ska bli en promenadseger.
Världens snabbaste promenadseger.
Danske pööölse!
I starten ropas folk upp, filmas, fotas och jag drömmer mig bort.
Drömmer att ”here is the superbody from Sweden!” och att publiken vrålar,
men mer troligt är nog ”here is the man who call him self superbody but looks qiute normal!” och inget vrål.
Nåja, starten går och dagdrömmar rivs isär.
I ett fruktansvärt tempo.
De första två kilometerna håller täten 3:21 i kilometerfart.
Det är snabbt nog utan hinder.
Nu håller de tempot MED hinder!
Jag hakar på.
I alla fall ett par hundra meter.
Vill vara först upp i nätet.
Det vill 25 andra också.
Jag kanske kommer in på, låt säga 14 plats i det där förbaskade repnystanet, och lämnar hindret på plats.. 16 kanske?
Inget går som planerat.
Nya taktiker från en riktig taktiker.
Ändrar taktik och låter klungan sticka.
Väntar att de ska gå in i väggen och ge mig möjlighet att dra förbi.
(Yeah, right).
Ändrar plan igen och bestämmer mig för att köra i mitt eget tempo.
Loppets bästa beslut men ca 2km för sent.
Snoret rinner som vanligt och munnen smakar blod.
Det piper oroväckande i bröstet och min pulsklocka, som är någon helt annanstans, hade verkligen behövts.
Mentalt hör jag mig själv, försöka övertala mig själv, att det är helt OK att gå lite också.
”Inga problem minsann. Det gör alla! Promise!”
Toughest och Fast lane
På Toughest finns det några hinder som har en snabbare men svårare bana.
I bilden ovan är den markerad i grönt.
Ska du placera dig i toppen, eller knäcka en polare, kan fast lane vara vägen att gå.
Väljer du att göra hindret på det vanliga sättet, så kommer hindret vara lättare rent tekniskt, men något extramoment läggs till därefter.
(På skissen ovan ett kryphinder)
Svårt = Snabbt
Enkelt = Långsamt
Jag höjer ett varningens finger.
En klassiker i sammanhanget är Monkey Bar kontra Flying Monkey Bar.
Har du aldrig testat Flying Monkey Bar tidigare så bör du inte göra det för första gången på tävling.
Se till att träna som du tävlar, och tävla som du tränat!
Så, tips för dig som vill träna Flying Monkey Bar i god tid, börja med överkroppsstyrka:
Träna Överkroppen med Superkroppen!
Sen ser det snart ut så här:
https://www.youtube.com/watch?v=OYw6UJ6phsk
Klara Fast Lane på Toughest
Nog om det.
Jag piper vidare i spåret.
Vi springer i stadsmiljö och det är folk runt omkring som hejar.
En skön atmosfär även om en upprörd dansk tidigare har försökt montera ner klätterhindret.
”Vem faen har mounteeret ett kletterrepe på min brouueeeeää?!”
Vi kommer till en vägg.
Inga problem alls.
Tills min högra stortå bestämmer sig för att den absolut bästa taktiken måste vara att stånga väggen med huvudet före.
Tån misslyckas.
Och går av!
Den går av!
Eftersom kroppen verkar vara inställd på hjärtstoppstempo så bryr sig inte smärtsignalerna nämnvärt om tån.
De sneglar i stället mot hjärtats sinusknuta, som skickar oregelbundna slag i takten 184 per minut, och försöker övertala hjärtat att sakta ner.
En tå hit eller dit spelar ingen roll om hjärtat kapsejsar.
Jag tuffar på och låtsas som att tempot är behagligt.
Jag vet inte om natten innan, den hastiga starten, avsaknaden av de obefintliga danskarna med det obefintliga motståndet eller om det rent av är en klassisk släng av bristande självinsikt som gör det har blivit så här.
Igen.
Energin är som bortblåst.
Men, plötsligt vänder det!
Det bara blir så.
Allt vänder.
Loppet vänder, vi närmar oss målet, kraften vänder, hoppet vänder, alla som hejar verkar heja på mig! Jag gnetar ikapp några, får hybris (alltså den korrekta formen av hybris, övermod mot gudarna) och klipper en fast lane. Kastar mig i vattnet som att jag inte har gjort annat och närmar mig plötsligt rampen med iskalla muskler och blöta fötter.
Maddafackarampen!
Stor publik. Stannar upp.
Suger åt mig folkets jubel.
Låter dem spana in mig och mitt explosiva löpsteg.
Klappar i gång takten som en jäkla höjdhoppare.
Tar sats för fulla muggar och kommer iväg i promenadfart.
Försöker öka.
Omöjligt.
Har lovat mig själv att sätta rampen på första försöket.
Siktar på blöta fotspår och halkar ner.
Nej!!
Vågar inte kolla på publiken och lommar iväg på straffrundan.
Väl i mål står jag och lovar mig 3 saker.
1: Aldrig underskatta ett motstånd
2: Aldrig bränna ut mig i starten och
3: Aldrig mer bryta en tå mot en betongvägg.
(Föga vet jag då att sportrelaterade löften verkar vara som skapta för att brytas.)