mcdonalds

Ät vad du vill på Donken!

Om du följer superkroppens tips för att gå ned i vikt, så bör du en dag i veckan äta som fasen.
Utan att gå för djupt i detaljer kan man säga att kroppen annars hamnar i ett svältläge.
Jag valde sist att käka på McDonalds och Arvid tyckte det var en strålande idé

Biokväll med märkligt avslut

Innan McDonalds gick jag och Arvid på bio och såg filmen Turbo.
Filmen handlar om en snigel som får övernaturliga krafter och ställer upp i en biltävling.(Spoiler, både bokstavligt och bildligt)
Inga konstigheter.

Det behövdes en grabbdag och eftersom Arvid blev hoppsparkad över högra knät av en motståndare på fotbollen dagen innan, så passade bio ganska bra.

Enligt Arvid hade motståndarlagets tränare högt och tydligt sagt till sitt lag att ”plocka nr 5 av planen” och efter det gick en galen 8-åring från helvetet in och stoppsparkade Arvid hela vägen till Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Med utcheckade kryckor som ett brev på Posten.
(Som vi senare ska slarva bort, hur nu det ens är möjligt.)

Det som får mig att tveka lite kring historien om tränaren, är att det är förvillande likt slutscenen i klassiska Karate Kid, som Arvid har sett trots mina protester.
(Statliga åldersgränser kan man inte bryta hur som helst!)
Jag måste nog trots allt, luska lite i vad som hänt.
Om tränaren, på fullaste allvar, ser till att skicka småpojkar till sjukhus får jag nog försöka snacka med honom.

Pinsam farsa på bion.

Jag brukar alltid somna på bio när jag går med Arvid.
Jag vet inte varför.
Nu fick jag chansen att fnissa lite åt en annan pappa, som klippte igen ögonlocken redan innan Turbo fått sina superkrafter.
Orättvist nog så log den jäkeln igenkännande åt mig när jag vaknade upp med ett ryck i filmens upplösning.
Får man ingen credd för att lyckats hålla sig vaken i drygt en timme?

Sjukt pinsamt enligt Arvid.

Fan.
Det är något speciellt med att vara föräldraledig.
Tiden försvinner tillsammans med orken och kvar lämnas en spillra av ens forna jag.
Det är tur för efterkommande barn att vi föräldrar tenderar att glömma allt möjligt.

Alla dagar som trötta zombieföräldrar, till exempel.

Skaffa inga tvillingar! Är ni helt galna?!

På McDonalds tjuvlyssnar jag på två unga tjejer som diskuterar huruvida de skall börja med ett tvillingpar eller avsluta med ett, eftersom de båda är rörande överens om att skaffa fler barn än antalet graviditeter.
Jag funderar själv på att hasa över till deras bord och stirra med tom blick och fråga om de vill se ut som mig när de är 27.
Det är ingen idé att säga 37, eftersom de är så unga att de inte tror att man kan bli så gammal.

Det gör jag inte.
Det hade Arvid tyckt varit pinsamt. Helt säkert.

Plötsligt kör en kvinna, som om det vore det mest naturliga i världen, en spruta i underarmen medan pojkvännen käkar en enkel burgare.
Jag blir tvungen att titta bort.
Jag har en blick som brukar dra till sig folk som vill snacka.
Särskilt de som gillar att starta samtal med ”Vafanglorupååå!?” (Vilket jag brukar tycka är pinsamt.)
Pojkvännen ser ut som en typiskt sådan pojkvän.
I kassan står två alldeles för unga restaurangchefer(?) och funderar på vad de ska göra.
Som tur är funderar de precis så länge att både spruttanten och bråksnubben hinner käka upp, tappa ut grejer på golvet och sen gå hem.

Fler konstigheter

I kön, strax innan allt ovanstående, beställer Arvid ett Happy meal med kyckling.
Jag tror i alla fall, att han säger det, eftersom han alltid har beställt det och hittills har dagen varit nästan helt normal.
Jag misstänker inte ens ett missförstånd när jag frågar honom om ”äppelbitar eller morötter” och han förklarar att man inte får det i en meny.
Jag säger att man visst får det och nickar lite menande när tjejen i kassan frågar om han vill ”ha äpplen eller morötter”.
Äpplen bestämmer jag över hans huvud och funderar vidare på vad jag själv ska ha.

När boken man, just nu, får till sitt Happy Meal dansar ner på brickan vänder jag mig mot Arvid för att berätta att han precis fått en mattebok.
Gud vad bra!
Till min förvåning, och förskräckelse, får jag samma blick som jag fick när jag försökte trycka ner honom i en barnstol, 5 år gammal.
(Också på McDonalds.)
Då pressade han fram mellan sammanbitna käkar att han inte var liten längre, nu pressar han fram att han ”för fan inte ville ha ett Happy Meal, de är för småbarn!”

Arvid svär aldrig, (något jag inte direkt kan ta äran för) men här hade det passat in.

”Ehh.. Men.. Du sa väl Happy Meal?” Försöker jag samtidigt som mitt närminne backar bakåt för att hitta fragment av Arvids beställning.
”Jag sa att jag INTE ville ha Happy Meal!”
”Ok. Förlåt. Jag löser det! Är det pinsamt?” Den sista frågan var lika dum som kontraproduktiv. Det verkar inte finnas något mer pinsamt, än en förälder som undrar om hen är pinsam.

Boken som försvann

Jag döljer boken med hjälp av brickskyddet av papp, tömmer Happy Meal kartongen, viker ihop den och gömmer den i min jacka samtidigt som tjejen i kassan fixar det sista i vår beställning.
När hon är klar och skall kontrollera att vi har fått allt, saknas plötsligt alla spår av vår Happy Meal.
Hon fattar ingenting.
Och jag kan inte förklara.

Att som förälder förklara för en utomstående att man är pinsam, särskilt för att man inte fattade att man var pinsam, är sjukt pinsamt för en 8-åring.

Det kommer jag själv ihåg.