wpid-dsc_0032_20151010125819748.jpg

Det har snart gått 20 år sedan det där samtalet.

Samtalet när min mamma, från ingenstans, försökte övertala mig att jag skulle hälsa på henne kl 22:30.
En måndag.
Vi behövde prata.
Att jag skulle upp tidigt för sommarjobb hos min pappa dagen efter, var inget att ta hänsyn till.
”Kom nu Andreas. Du cyklar hit på 5 minuter.”

Jag var ensam i min pappas radhus.
Det var inga konstigheter med ny sambo och övernattningslägenhet mitt i stan.
Brorsan var på konfirmationsläger i Dalarna.
Själv gled jag runt och kände mig som en kung i mitt egna slott.
Yeay!
Körkortslös 19-åring men vad gör det?
Welcome to my kingdom!

Envisa morsa

Morsan maler på.
Fasen vad envis hon är.
Vadå prata? Prata om vadå? Klockan är ju hur mycket som helst!
”Men hallå? Fatta pinsam du är! Tror du SÄPO avlyssnar eller? Du kan väl ta det på telefon som riktiga människor?”
När min dryga 19-åriga röst studsar tillbaka i rummet och jag hör mig själv, klarnar allt smärtsamt kristallklart.
Det måste ha hänt något.
Något fruktansvärt.
Något så fruktansvärt att orden inte kan yppas till någon på distans.
Något som absolut inte kan tas på telefon.

Södergök är dödergök.wpid-dsc_0033_20151010130059219.jpg

Samtidigt i Hälsingland ska det senare visa sig att min mormor samma dag försökt tyda varför göken gol så fruktansvärt.
Där hon aldrig hört den förut.
Från söder dessutom.

Tankarna sprutade genom hjärnan och två namn dök upp på listan.
Två personer som var så viktiga att de inte kunde nämnas vid namn.
I alla fall inte på telefon.
Särskilt om något fruktansvärt inträffat.
Min bror eller pappa.
Eller båda två samtidigt?

”Är det brorsan eller farsan?” Svalget var på väg att låsas i kramp av den förlamande insikten. Orden brann.
”Andreas, cykla över till mig nu.” Tonläget ändrades. Var det gråt hon försökte hålla tillbaka?
”Är det brorsan eller farsan??!” Jag upprepade och rösten skar sig fullständigt. En blandning av en tonårings falsett och okontrollerat pubesvrål.
”Fan, fan, fan det är brorsan eller farsan va!? Vem är det? Brorsan eller farsan?!”
Det snurrade i huvudet. Varför svarade hon inte?
”Visst är det?” Jag flackade med blicken, svepte över rummet. Det verkliga kändes plötsligt så overkligt.
Min röst kom plötsligt utifrån.
Tankar på högvarv.
Farsan är i stan och brorsan på konfaläger.
Allt är ju lugnt. Inget kan väl ha drabbat dem?
Vad fan skulle kunna ha hänt?
Det tystnade i luren.
Min så vanligtvis pratglada mamma satt tyst i andra änden.
Hon tog sats och när hon väl berättade kändes det som att blodet tappade fästet i ansiktets hud.
Som att det inte längre orkade stå emot gravitationen utan tillät sig falla ner i benen som stumnade.
Jag kunde inte stå upp längre utan sjönk ihop.
Livet hade precis tagit en fruktansvärd vändning.

”Det är pappa. Han har fått en hjärnblödning.”

wpid-dsc_0035_20151010130248811.jpg

Att vinna över sin pappa i armbrytning

Min pappa.
Den stora tryggheten men samtidigt så svår att nå.
Ständigt upptagen med flera bollar i luften och nya projekt.
Han som stod för det spännande, att allt var möjligt och att inget projekt var för stort eller galet.
När hans fulla fokus riktades mot mig växte jag på studs och fylldes av hans kraft men när det riktades åt andra håll blev han ouppnåelig igen.

Min pappa.
Som jag tävlade mot, tävlade med, han som gick med så långa steg att jag fick småspringa för att hålla samma tempo.
Alltid lite bråttom, alltid på väg någonstans.

Då och då bröt vi arm.
Varje gång min lilla hand omfamnade hans stora näve lät han mig kämpa tills jag grimaserade av utmattning.
Sen släppte han sakta efter, lät mig vinna och såg på mig med en pillemarisk blick.
Han visste och jag visste.

Den kärleksfulla besvikelsen.

Jag ville vinna renhårigt utan fusk men älskade att att han lät mig vinna.
”En vacker dag pappa, en vacker dag ska jag låta dig vinna.” Tänkte jag tyst.
När din hand har tappat den yttersta styrkan och du plötsligt känner att pendeln svängt.
När dina grimaser är på riktigt.
Då pappa, då ska jag ge mig och låta dig vinna precis som du gör nu.
Och vi ska tyst se på varandra i ömsesidig respekt och förstå att den yngre generationen nu varsamt tagit över tronen.

Dagen jag vinner i armbrytning är dagen som inte längre kan komma.

 

OCRWC-logo

17 oktober. VM på pappas födelsedag.

När jag aldrig fick chansen att vinna över honom, kopierade jag honom.
Hur ska jag annars kunna fortsätta där han slutade?
Nu har jag med råge hamnat där.
Med företagsprojekt, hus i Spanien, två barn och kraschade förhållanden kan jag utan problem påstå att stafettpinnen är överlämnad.
Jag har blivit min far.

På lördag den 17 oktober skulle min stora barndomsidol fyllt 65.
Och samma datum springer jag VM i USA.

ots-teamsweden1-800

Det är dags att ta farväl.

Jag och min yngsta son skrotar utanför huset.
Han kastar småsten förstrött, farligt nära bubblan.
Jag hänger och slänger i mitt eget lilla hinderbanegym.
Plötsligt, från ingenstans.

”Pappa?”
”Ja?”
”Farfar Stefan i himlen, var är han?”
”Han sitter där uppe bland molnen.” Svarar jag, även om jag känner mig osäker på just den punkten.
”Varför då?”
”Åh, han dog och blev en ängel innan du föddes. Nu tittar han på oss från molnen.”
”Pappa?”
”Ja?”
”Farfar Stefan kan inte se oss längre. Han finns inte där.”

Nä. Det kanske stämmer

Han kanske inte ser oss längre.
Det är kanske rent av dags att släppa taget.

Pappa, vi måste kanske släppa varandra nu efter alla dessa år?

Men innan dess.
På lördag pappa.
På din födelsedag.
Då springer jag för dig, för mig och för att någon gång, få chansen att möta dig i en sista armbrytning.

 

 

 

2017-05-18T21:09:24+00:00 By |Krönika|6 Comments

6 Comments

  1. annelie 10 oktober, 2015 at 16:58

    Fantastiskt skrivet Andreas❤️ det är väldigt sällan jag orkar intressera mig så mycket för en text eller artikel att jag läser hela. Med en klump i halsen önskar jag sig massor med lycka till i tävlingen men också i livet😘
    Kram Annelie

  2. Andreas 10 oktober, 2015 at 18:47

    Tack själv Annelie!
    Roligt att du gillade texten! 🙂

  3. Jenny 11 oktober, 2015 at 08:19

    Så fint skrivet, så mycket igenkänning.
    Stort lycka till i tävlingen! Din pappa kommer kunna ge dig styrka att kämpa när det känns tufft. Jag vet, jag har provat. Det funkar. Pappor ❤️
    Kram Jenny

  4. Lisbeth 15 oktober, 2015 at 06:40

    Fint svårt att släppa när saknaden tar över.

  5. Carina Östlund. 16 oktober, 2015 at 10:22

    Bra text med fin känsla ! Lycka till med speciella loppet , med ett speciellt datum.

  6. Att springa OCRWC 24 oktober, 2015 at 10:29

    […] skör, så medvetslös och så fruktansvärt bortom all räddning. Jag har på något sätt tänkt att det här blir ett fint avslut. Ett VM i USA på pappas 65-årsdag som aldrig blev. Hörru farsan! Nu jävlar springer jag för […]

Vad tycker du om det här inlägget?