Tough Viking Sjöhistoriska 2015

wpid-dsc_0040_20150829151603500.jpg

Bubblan leder sin egen tävling.

Ok. Jag är nervös.

Jag skulle inte ställa upp, risken för skador var för stor, det fanns inget att bevisa och platsen i Team Sweden och biljetten till VM var redan i hamn.

Det är då Joel hör av sig. (Läs mer om Joel här)

Fasen.
Jädra Joel.
10 år yngre, grymt bra tränad och i våra inbördes möten står det 1-1.
”Vi borde se vem som vinner! Det står 1-1!”
Jo tack, det vet jag mycket väl. Kan det inte få vara så?
Oavgjort alltså.
Snälla…?

starten-tough-viking-2

Kolla in 39:an. Vilket praktexemplar!

 Vi ses i starten.

Joel kommer fram.
Han ser nervös ut vilket gör mig lugn.
Han ser också vältränad ut, vilket gör mig stressad.
Han skrev ju att han slappat hela semestern!

Skit samma.
Jag ska klå honom.
(Eller han mig.)
Han är den enda jag vill vinna över och konstigt nog den enda jag kan tänka mig förlora mot.
Tough Viking handlar plötsligt om Joel.
Sjukt.

starten-tough-viking

Starten går.

Pang bom!
Jag och Konstantin ligger på delad förstaplats.
I 25 meter.
Jag vill så gärna men kan inte göra samma misstag varenda gång. Den här gången tvingar jag mig själv att hålla igen. Lite, lite grann..

pain-pa-tough-viking.jpg

Ja, jag har kanske hittat några effekter på telefonen…

Pain

Plötsligt kommer de Amerikanska fotbollsspelarna.
Just det.
De hade jag glömt.
Vinkar till publiken. ”Hej hej publiken!”
De vinkar tillbaka.
Spända över vad som ska ske.

Jag låtsas inte se dem.
De amerikanska fotbollsspelarna kan väl inte mula en snubbe som jag, ifall de ser att jag inte sett dem?
Det kan de visst, påminner jag mig själv.
Byter snabbt taktik.
Hittar en lucka i knähöjd på en lång rackare.
Satsar allt och slinker förbi.
Tror att jag blir träffad av något men allt är oklart.
Jag går redan på någon märklig överlevnadsinstinkt, helt utan känsel.

over-under-tough-viking.jpg

Over under. Japp. Enkelt.

Over/Under

En kille passerar så andfådd att jag tror han ska spy.
Jag inser att det lika gärna kunde varit jag.
Starten har gått ut hårt och klockan visar 3:15 tempo.
Det är för snabbt för mig.
Slår av på takten ytterligare.
Låter detta bli en inre resa och tävlan mot mig själv och min önskan att brinna upp med skrikande lungor.

Eller, rättare sagt, jag låter det bli en tävlan mot Joel.
Undrar om han är före eller efter?

Fire

Jag vet hur pissigt dåligt man kan må när lungorna fylls med rök, jag jobbar ju med sånt, så jag har planen kristallklar i all sin enkelhet.

ANDAS. INTE.

Sekunden innan jag ska in i lågorna står dock en satanist med brandslang och fyller mina ögonglober med gud vet vad för vatten och jag trampar ofelbart rakt i en brinnande höbal.
För en sekund tror jag att mina skor ska brinna upp, i alla fall den vänstra, och jag kväver (bokstavligen) min önskan om att få dra ett djupt andetag.
Ute igen och luften är fri.
Bakom hostar en löpare och blir tvungen att sakta ned.
Skon verkar ha slocknat och jag pinnar på.

Rock

Det rullar på upp i skogen.
Det är smala stigar och en löpare bakom frågar snällt om han kan få komma förbi.
Visst.
Inga problem.
Jag är snäll.
Fyra andra löpare tar det som en öppen inbjudan och klämmer sig förbi.
Satan.
Jag skulle ha täppt till den där luckan i stället.

Wire.

Det kommer riktig taggtråd.
Riktig taggtråd!
En kille framför fastnar med tröjan och sliter av en tråd. Den korvar och krumbuktar sig som om av eget liv och stänger hela vänstra delen av hindret. Plötsligt finns det bara en liten lucka kvar, som jag lyckas ta.
En bra löpare har tur!

Tractor

Väl framme siktar jag på ett däck som redan är flyttat.
Kan någon annan flippa det kan det inte vara omänskligt tungt.
Bakom mig vrålar någon ut sin ångest över sitt däck och jag bockar av honom mentalt.
Att spänna sig så man skriker kan bara betyda att för mycket kraft slösas.

(Yeay!)

rope-climp-tough-viking-sthlm.jpg

Hinder för Tarzan. Och mig!

Rope

Snart är vi ute på fältet igen och möter repet. Det går bra. Tekniken sitter. Med två tag når jag nästan klockan men kör säkert på ett tredje omtag. Med handskar på händerna kan jag glida ner snabbt som en oljad blixt och plockar sekunder på andra löpare.

camo-suprkroppen-tough-viking.jpg

Var är hindret? Det är så sjukt kamouflerat. Var är det?

Camo

Jag hör någon ropa ”Bra jobbat Jooooooeeeeeeiiiil”!!
Joel!?
JOEL!
Helvete.
Hur många kan heta Joel?
Är han ikapp? Skit också.
Men samtidigt mysigt.
Han är ju trots allt trevlig, den där Joel, min nemesis.

metro-ice-tough-viking-sthlm.jpg

Ice Ice Baby!

Ice

Istanken har fått för fräsigt rykte.
Den är egentligen inte värre än när någon skojfrisk kollega vrider kranen till det kallaste när man står i duschen med tvål i ögonen och är helt chanslös.
Ett graciöst jämfotahopp (eftersom jag överger strategin att dyka i sista sekund) tar mig förbi minst två löpare och jag vinkar till grabbarna från Östermalm som står i larmställ och vrålar.

SATS Monkeybars

Handskarna är dyngsura.
Minnet från Superior och fallet med korvade handskar får mig att ta av dem.
Händerna är blöta.
De går inte att ta av lika lätt.
Hur ska jag göra nu?

Jag pressar handskarna innan för tröjan och flaxar med armarna.
Lufttorkade handflator på momangen tack, annars kommer jag stupa.
Det går bra.
Jag kör på ett säkert kort.
Dubbla tag på varje pinne.
Jag får fan inte trilla ner.
Lovar mig själv att sluta svära.
Joel kommer i kapp.
Fan.
Lovar mig själv att sluta svära någon annan gång.

Joel är tillbaka.

Det är med skräckblandad förtjusning jag får honom bredvid mig. Det är ett helsike att bli jagad, jag har honom hellre framför mig och får jaga, men han verkar ha samma strategi.
1-1.
Inbördes.
Måste någon verkligen vinna?
Vi kanske kan springa in i mål samtidigt?
Vågar inte fråga.
Va fan, det är väl en tävling på liv och död? Ingen förbaskad promenad i parken!

Funderar på att fråga ändå men lyckas skapa lite lucka på Big Bag och skrotar idén.
Jag ska fanimej ta honom!
Hell yeah och heja mig!

Hindren rullar på.

Jag inser att jag är stark i vattnet. Jag kommer ikapp löpare både i Swamp och Submerge. Men samtidigt är löparna duktiga på att just löpa, vilket gör att de kommer ikapp mig!
Varför ska löpare vara så duktiga på att springa?

Jag ger platsen till Joel.

Han springer återigen bredvid mig och vi hinner snacka lite.
Jag kollar på pulsklockan.
Känner efter.
Vi har sprungit nästan 10km vid det här laget.
Kan inte känna mina ben. Inte bra.
De verkar röra på sig. Det är bra.
Jag kollar på pulsklockan igen.
4:36-tempo. Inklusive hinder!
Joel verkar livnära sig på min tynande energi.
Jag erkänner.
”Joel. Jag fixar inte det här tempot. Jag kommer bränna ut mig.”
”Jo kom igen!” Försöker han men jag kan vädra en vit lögn på flera centimeters avstånd.
”Nej, för fan, jag kan inte. Det kommer inte gå. Du får dra på. Själv!”
Han försvinner sakta iväg. Hur kan han? Vi borde strunta i tävlingen och gå i mål samtidigt.
Han segar sig bort mot horisonten och evigheten.
Men eftersom jag samtidigt springer i mitt tempo blir det en jävligt utdragen process.
Min själ gnuggas i gruset.
Kan han inte försvinna ur synhåll snart?
Fan vad lång tid det tar.

En mogen löpares inre dialog

– Du gjorde rätt!
– Ja, jag fattar.
– Du måste köra i ditt tempo! Det funkar inte annars!
– Jo, jag vet, måste vara mogen i mina beslut och så.. Men det är ju så bittert!
– Ja, men du gör rätt! Tänk på VM. Skada dig inte nu!
– Men det är så satans jävla bittert!

Lovar mig själv att svära oftare.

Net

När jag når nätet ligger Joel och en annan kille ett helt hinder före mig.
När jag börjar klättra är de precis klara.
Och när jag är klar så kommer precis nästa bakom.
Det verkar som att vi kommer hålla de här platserna.

Tanks

”Ta en dunk och spring ett varv, vilket håll du vill!” En funktionär ropar ut instruktioner.
Kan jag lägga mig på kollisionskurs kanske?
Det är väl ytterst svårbevisat om båda skyller på varandra?
Väljer samma varv.

Plötsligt ser jag att de två inte längre är så långt fram.
Jag har plockat sekunder på Tanks.
Thanks Tanks, nu vädras morgonluft!

Aqua Royal.

Jag vräker mig i vattnet. Det står ”100 Burpess” på en skylt.
Det är hur mycket som helst!
Vad är det här för hinder egentligen?
Jag kloffsar, simmar, försöker få fast mark under fötterna och sjunker igen.
En kombination av bröstsim med fötter som söker fast botten verkar vara en vinnande taktik.
Jag går förbi den andra snubben.
Jag går förbi!
(Eller, rättare sagt, hundsimmar förbi!)

Irish

Vid det Irländska bordet har jag kopplat ett grepp på Joel.
Han är fortfarande en bit före mig, men ökar inte.
Jag tar till och med igen lite.

Kustjägaren

När vi når kustjägaren så kastar jag mig i vattnet.
Det här är min chans!
Dyker till båten, upp på den jäveln, snuddar en militär och satsar på att vända i luften. När jag kommer upp bakom Joel och är så nära att jag kan nudda hans fot (och spy av ansträngning) så vänder han sig om.
I vattnet kan ingen höra dig skrika.
Men du kan se väldigt skärrad ut.
Han ser ut som sju svåra år när han inser att jag är tillbaka.
I´m back yo!

”Kom igen gubben, vi går i mål samtidigt!”

Plötsligt kommer det.
Erbjudandet.
Från Joel.
Erbjudandet jag så länge burit inom mig.
Min djupaste önskan om att låta det förbli oavgjort oss emellan.
Ingen behöver vinna.
Eller, som Thelma och Lousie, vi kan vinna över världen!

Jag kväver en spya och försöker se normal ut.
Han ska aldrig få veta att jag har sekunder kvar till kramp och att de sista krafterna brändes på Kustjägaren.
Här gäller det att få honom att tro att jag ger bort en vinst, inte tvärt om.

Vertical Slide

På väg upp i Vertical Slide väljer jag taktiskt höger sida.
Det ger mig ledningen och jag skrotar tanken på gemensam målgång.
En seger är så klart mycket bättre.
Joel kommer förstå.
Han kommer upp bredvid mig.
Ser stark ut.
Det där med gemensam målgång verkar bra igen.

 

1000000000 Volt

Jag hatar det där hindret.
Kalla mig konstig men jag gillar inte ström genom kroppen.
Vi går in axel mot axel.
Bara några läskiga trådar skiljer oss och målet.
Jag skriker.
Manligt alltså.
Av rädsla.

Den första stöten är ok.
En tråd fastnar över ansiktet och jag är överlycklig att den inte innehåller ström.
Jag kommer klara mig bra!
Sen kommer den.
Stöten.
STÖTEN!
Det känns som att en liten vätte sparkar mig i levern. Inuti kroppen.
Huvudet dunkar till och musklerna krampar kroppen krummande. Ser ut som en räka i en hundradels sekund.
Räkor springer inte så bra och jag snubblar på den sista höbalen.
I ögonvrån ser jag Joels tidschip fara över mätmattan med en fotlängds marginal.

Han vinner.
Med tre hundradelar.

Det känns sorgligt.
Men inte att torska på 3 hundradelar.
Mer att jag fasen inte vet vad som ska hända nu.

Att komma till avslut kan kännas så tomt.
Jag måste ha ett nytt mål nu.

Att sluta svära kanske?

 

 

 

 

 

 

2017-05-18T21:09:25+00:00 By |Hinderbana, OCR, Tough Viking|0 Comments

Vad tycker du om det här inlägget?