Socker.

Den ofrivilliga kampen mot socker.

Jag känner ibland samma motstånd och oförstående som jag inbillar mig att transsexuella, i en mellansvensk småstad på 50-talet, kände sig när de försökte förklara för sin omgivning vad de tyckte, tänkte och kände.
Att berätta att jag inte längre vill äta socker får många att tappa hakan av djup förvåning.

Vissa yttrar sig i förminskande ordalag och tar hjälp av indiska huvudskakningar.
Inget illa om det indiska huvudskakningarna men de är lika svåra att hänga med på som när någon säger. ”Jaha, du äter inte socker. (huvudskakning) Det blir nog bra ska du se.”
Whats up med den där huvudskakningen?

När jag berättar för folk att min son, som är 1,5 år inte dricker alkohol, så förstår alla.
Det ter sig självklart att inte proppa i sitt barn öl, vin och sprit.
För att inte tala om Cubanska cigarrer.
Det skall han, på sin höjd, få skaffa sig erfarenheter kring i 20-årsåldern rökandes handgjorda ditos i Havannas hamn, lyckligt ovetande om att den ”äkta” cigarren består av 35% tidningspapper.
Men om jag häver ur mig att han inte har börjat med godis än. Så får folk något bekymrat i blicken.
Eller blir provocerade.
Som om de tänkte:
”Hur länge skall denna själaplågande asketism få fortgå innan någon från socialstyrelsen kommer med en påse Polly och en tratt? Klart grabben skall få smaka på godis!”

Jag är less på att förklara för folk, att jag mår bättre av att inte äta socker.
Jag är trött på att förklara varför jag vill att mina barn skall äta näringsrik mat.

Nästa gång vill jag att få förklarat, gärna vetenskapligt underbyggt, varför jag inte ska ge mina barn bra mat.