Second place is the first looser

Everest Challenge 2017

Jag går rakt på sak.
Det här inlägget kommer innehålla mycket vånda, krititk och dilemman.
Möjligen ett stänk offerkofta och en smula bittermössa.

För er som gärna besparar er den typen av inlägg (vilket låter som en bra och i längden vinnande strategi) så ber jag er sluta läsa vid strecket nedan och enbart komma ihåg detta:

Everest Challenge var ett krävande lopp, många gånger lika krävande som VM, med stora delar fantastisk trail, en storytelling som är fin och många trevliga löpare.
Jag kom på en hedrande andraplats och är stolt.
(Se bild)

Förra gången jag sprang kom jag också på andra plats, men här ska springas PRO-klassen.

(Här kan du läsa om Everest Challenge 2015)


Resultat Everest Challenge 2017:

Här kan du förresten kika om du vill veta hur det gick för folk som sprang:

http://everest-challenge.r.mikatiming.de/2017/


Klagostormen börjar nu!

Men, för dig som fortfarande är kvar.
Nu jävlar kommer det klagas!

Let´s go!


Starten går kl 18:20

Vi ska ut i skogen med pannlampa, skyddsglasögon, ryggsäck och munskydd.
Allt för att försvåra löpningen och efterlikna miljön på Mount Everest.
Väskan väger exakt 10.02 kg och laddad med extrabatterier till pannlampan, viktskivor från förr och två flaskor sportdryck. (Vitamin Well+)

Tut i luren och vi drar iväg rakt över tidsmattan och ut i spåret. 39 startande i Pro-klassen, mixat dam och herr.

Det första hindret vi möter är en pyramid av höbalar som vi ska ta oss upp för, sen släpper vi grusvägen och ger oss ut i terrängen. 10 kg på ryggen känns och spänsten blir lite lätt lidande.

Trail och åter trail, med handknutna hinder.

Banan är dragen rakt ut i skogen och de utlovade 8848 meterna består av (i princip) enbart trail.
Off trail, obanat och med ca 600 höjdmeter. En fantastisk natur och det är ett spännande grepp med mörker och pannlampa.
Det är relativt sparsmakat med hinder i skogen, förutom naturen själv, och de vi stöter på känns lite lätt hemmagjorda på ett charmigt sätt.
Många av näten är handknutna av klätterrep, av Fredrik Sträng själv enligt personal på plats, men det gör det också lite knivigt. Med för stora maskor i näten är det lätt att fastna.
(Särskilt när huvudet slinker igenom med hjälm och allt.)

Publiken tunnas ut

Vid det här laget har tyvärr många gått hem för dagen.
Av dagens drygt 330 startande består den tappra publiken främst av nära och kära, men de hejar på för fulla muggar.
Idén med att låta hinder stå i kluster och låta löparen springa fram och tillbaka är dock riktigt bra. Det blir publikvänligt och överskådligt och det ligger något i att löparen får göra jobbet.

4:e plats blir en förstaplats!

Efter ett innovativt och fruktansvärt energikrävande hinder med bildäck som ska rullas upp och ned för en backe, ligger jag på en stabil 4:e plats.
Ingen annan syns till när jag avslutar hindret så jag har minst ett par minuters försprång till 5:an.
Kanske till och med mer?

Pang bom ut i skogen efter en vätskekontroll och nu är jag helt ensam i mörkret.
Magnus Thorhede, Running Uffe och André Witt ligger före och kämpar om pallplats.
Vad jag inte vet just nu, är att de sprungit vilse och att jag tagit ledningen.

Jag leder ovetande Everest Challenge 2017! (Yeay!)

Vem är vilse? Och vart ska jag?

Efter en ganska lång runda möter jag plötsligt Anna-Lee (vinnaren i damklassen Everest Challenge) samt ovan nämnda herrar, när de har hittat tillbaka till spåret och ger sig ut åt rätt håll.
Tyvärr är det just då omöjligt att veta vem som är vilse och när jag kommer ut till däcken igen har jag svårt att köpa att jag leder.

Jag påtalar för vatten-tjejen att många springer vilse i skogen och att något måste göras.
Hon svarar vänligt.
Som om det vore ett förslag att lägga i måndagsmöteslådan.  ”Vi ska se över problemet”.
Sen fortsätter hon att langa vatten till löpare som ovetandes ger sig rakt in i skogens gap, med risken att spottas ur var som helst.
Även under dagen, i solens sken, har skogen käkat upp en och annan placering.

En ointaglig ledning. Eller?

Skogslöpningen rullar på men ryggsäcken på 10 kg gör att varje steg blir lite mer skadebenäget, varje hopp lite klumpigare och med förskjuten tungpunkt är det inte lätt att klättra på stenväggar.
Många av branterna är utrustade med rep, men inte alla med funktionärer.
Att skada sig här vore förödande.

Vid den ena toppen (av 5 utlovade) ska bildäck dras upp.
När jag är klar syns ingen bakom mig.
Ledningen till Grabbarna Grus känns ointaglig.

Jag kommer till slut in på huvudområdet och har Spyders klättervägg framför mig och jag ropas ut som ledare i högtalarna. På väg upp mot toppen för en sista gång kan jag klocka en snöhög. Adam ropar att jag har långt försprång och att ingen syns bakom. När jag når krönet har ingen passerat högen.
Ledningen är nu minst 4 minuter.

Thorhede genar. Ledningen går upp i rök!

När jag kommer ner till Spyders hinder igen visar det sig att Thorhede sprungit fel igen och vänt för tidigt. Han har varken nått snöhögen, toppen eller den vertikala stenväggen i vinkel, däremot har han nått ledningen.

Den kosmiska balansen må vara återställd men ledningen är tappad mot någon som sprungit fel vid två tillfällen. Den ena gången till min fördel, den andra gången till min stora nackdel.
Thorhede kan inte lastas, bansträckningen var förvirrande och stundtals mycket svår att följa.
Varför snålar man som arrangör på avspärrningsband?

Det finns funktionärer med radio vid både Noccos hinder, Stenväggen och Spyder.
Men ingen ropar upp till toppen för att kontrollera om det är en eller två löpare som passerat, trots att jag påtalar att något måste ha blivit fel.

Resten av loppet rullar på och till sist tar jag mig i mål.

Vems ansvar att kora vinnaren?

Thorhede ropas ut som vinnare.
Trots att han själv stort nog påtalar att han inte var uppe på toppen.
Eller vid snöhögen,
eller den där stenväggen.
Eller den där fruktansvärda kräkbacken där all kraft försvann.

Bitterkepa och the first loser.

Jag tvingar mig att tänka att den kosmiska balansen är återställd.
Thorhedes två missar tar ut varandra.
Arrangören borde lastas.
Jag förstår också Fredrik Sträng och oviljan att ropa en ny vinnare.
Det skulle se jäkligt konstigt ut för alla inblandade.
The show must go on.
Särskilt när redan Thorhede tagit emot publikens jubel.
(Och jag vill inte bli den där pissiga tvåan som klagar och armbågar mig upp på pallen.)

Till saken hör att jag och Magnus tävlar i samma team, under samma namn, för samma lopp och han är sjukt trevlig och en moraliskt värdig vinnare.
Men jag sprang aldrig fel.
Jag.
Sprang.
Aldrig.
Fel!

Jag sprang som en jävla bindgalen laserkanon med röntgensyn i skogen och stannade upp så fort jag misstänkte att något var en promille knas.
Jag for över stock och sten som Skogsmulle på amfetamin och jag kvävde varje impuls att tolka bansträckningens undermåliga snitsling till min fördel.

 

Jag visste att min enda chans att vinna var att de framför skulle springa bort sig, trampa snett eller få kramp. Och de gjorde de!
Som den där skridskoåkaren Steven Bradbury från Australien i OS, som vann för att alla andra trillade.
Tänk om någon av de som vurpade hade klivit upp igen, tagit en genväg, klivit in framför mål och tagit guldet.
Hur hade det sett ut?

Ett jävla dilemma.

Så.
Där står jag.
Vinnaren Magnus får priser för 15 000:- och jag är glad för hans skull. I alla fall lite.
Till tvåan, (yes, undertecknad) som dagen till ära inte ens ropas upp på pallen, delas en offerkofta och bitterkeps ut.
Koftan visar sig vara en sån där one-size fits all och på ryggen står det med stora bokstäver
”The second place is the first looser”

Jag släntrar hem.
Tänker att det alltid går att skriva en insändare.
Jag ska bara dra ner kepsen lite till över min vita skateboardhjälm.

 

Tips till arrangörer som vill ha ett elitheat.

  • Fixa en mellantidsmatta. Det löser mycket.
  • Instruera era funktionärer noggrant. Särskilt de med radio.
  • Snitsla tydligt. Särskilt i skogen. På kvällen.
  • Kör ni konceptet ”vinner takes it all”. Samla era funktionärer och stäm av innan ni meddelar förstapriset.
  • Spring andra lopp.

 

2017-05-18T21:07:33+00:00 By |OCR|1 Comment

One Comment

  1. Josefine 20 mars, 2017 at 12:15

    Förstår din frustration! Jag sprang loppet i team lag och vart sur när jag själv såg ovannämda misstag bland andra och tilläga att vi då inte sprang om pallplats eller något pris överhuvudtaget. Rätt ska va rätt, annars är det fel. Man får va bitter och känna offerkoftan värma en, en stund. Förmodligen är det för att man själv är så principfast att man inte tillåter andra att göra fel. Om det hade varit en själv och insett sitt misstag hade jag aldrig ställt mig på pallen, inte ens som 2.a och 3.a. Grymt jobbat iallafall! Glad över att jag inte startade pro klassen, hehe.

Vad tycker du om det här inlägget?