arvid-funderar

Fotbollsspelaren

Min äldsta son spelar fotboll.

”Jag vet inte var han har fått sina tokigheter ifrån” brukar jag säga med spelad glimt i ögat.
”Själv höll jag på med skateboard, snowboard, BMX och kampsport när jag var liten.”

Jag blir alltid lika imponerad av mig själv när jag berättar det där.
Fyra riktigt coola sporter, i Sveriges tråkigaste förort.
Cool frisyr, (kanske dreadlocks) kläder som passar en modell i H&M´s ungdomsdel och ett utseende och stil som till och med fick äldre tjejer intresserade.
Precis så.
Susandes ner för backarna.
Struntandes i lagsporter och annat töntigt.

Om det ändå vore sant.
Att jag struntade i vad andra gjorde och det där med tjejerna.

Subventionerade sporter

Den sanna anledningen var att jag inte riktigt ”fick plats i fotbollslaget”.
Enligt kompisar i området letade tränaren med ljus och lykta, efter 9-åriga bollvirtuoser med formbar klumpfot, men troligtvis hade ryktena nått honom.
Ryktena att unge herr Andreas på Hasselnötsvägen inte kunde träffa en ladugårdsvägg, även om han stod inne i den.

Andra sporter, samma öde.

De specialbeställda golfklubborna för vänsterhänta, skickades längst in i friggeboden, efter att tränaren kallat min bror för idiot.
Vi skulle ta grönt kort när kommentaren fälldes och jag tog brorsan i hand och gick hem.
Missförstå mig inte.
Han var ofta just en idiot, min bror, men bara jag fick reta honom.

Min tennistränare förstörde glädjen, och min eventuella karriär, när han ringde hem och harklade ett par gånger för att sedan lite försynt fråga om jag ville byta från grupp 7 till grupp 21. Ett fall på 14 grupper!
För framtida spel med tennishackande snorungar som var två år yngre samtidigt som farsan tränade med privattränare och gärna såg en ny Björn Borg vid middagsbordet.

Hockeykarriären, den korta hockeykarriären, dog ut tillsammans med näsblod och för stora målvaktsskydd under en uppvisningsmatch, där jag 7 år gammal gav upp när alla andra skrinnade fram fortare än mig på sina grillor.

De ”förbjudna” sporternas lockelse.

Men så plötsligt!
Judon dyker upp.
Och Tae-kwondon!
Två sporter som gav sken att kunna forma vilken liten tanig grabb som helst, med bristande självförtroende till en livsfarlig förortsninja.

Och skateboarden.
Den där plankan som på riktigt var förbjuden i Norge och där vi själva sprang runt i Sverige och skrev ”Skateboard is not a crime” på ställen där vi tyckte det passade och några till.

Och BMX!
En cykel som var med på ett hörn när E.T. skulle räddas och hela västvärlden höll en tår tillbaka i ögonvrån. Med dubbla handbromsar och punkasäkra däck! (Nästan)

Fyra sporter som självklart inte föll i god jord när mina föräldrars vänner klädde upp sina ungar i pikétröjor och kavaj.

Nej, dessa så kallade leksaker fick jag minsann köpa själv och någon subventionering av rang var inte att hoppas på.
Mina mor- och farföräldrar som sedan länge tappat hoppet om att hänga med, gick ofta att övertala tills de dubbelkollade med farsan.

”Nej tyvärr, jag kan jag inte hjälpa dig. Du hade visst också redan fått ett par specialdesignade golfklubbor?”

ladan-upplands-vasby

Tävling i Upplands Väsby. För länge sen.

Skateboardtävling utan familj

Min första tävling i skateboard? Om någon följde med?
Hahaha. Du är rolig du!
Nej.
Efter att jag tvingats städa mitt rum på lördagsmorgonen fick jag tillåtelse, och någon outgrundlig dispens, att själv åka kommunalt till Upplands Väsby.
Bara det, var i sig, en strapats större än att sladda runt på Väsbyladans hala plastgolv med Per Holknekts freestylebräda.
Jag har förträngt min placering men jag minns smärtsamt skillnaden mellan att öva på asfalt och tävla på plast.

Men samtidigt så obönhörligen fast.
Fast i sporten jag skulle älska och fast i övertygelsen om att jag, just jag, skulle bli världens bästa!
Jag ska visa dem!

Tillbaka till min äldsta son.

Arvid skulle gärna bo på en fotbollsplan och han har räknat ut att han ska spela 100 000 timmar för att bli proffs.
Han kickar därför sin boll överallt.
Karriären är utstakad och vägen ska gå genom IFK Österåker till AIK i Solna, vidare till Real Madrid, för att sedan återkomma för spel i det svenska landslaget.

Till huset är mjuka tygbollar införskaffade för att ge vitrinskåpet från Indien en chans att överleva och varje dag, alltså varje dag, hör jag mig tjata att han inte får spela fotboll i köket!

”Du spelar väl med honom varje dag?” Frågar kollegor.
”Det gäller att uppmuntra grabbens spel” fortsätter de.
”Jo, minsann.” svarar jag, ”Det blir ju en del kickande.” Utan att precisera hur sällan ”en del” faktiskt kan vara och hur gnagande ett dåligt samvete är att bära.

Ute i carporten står ett par skateboards och väntar på uppmärksamhet.
I förrådet en till synes sprillans ny BMX, trots att den är ett år gammal och en sommar passerat.
Min gamla judodräkt har nu också Arvid vuxit ur och det blev inte mer än en termin.
Ändå var jag på varje träning och visade hemliga tricks och fula knep på köksgolvet hemma.
Det är då det slår mig.

Frånvarande föräldrar skapar proffs!

Alla mina vänner som har lyckats inom någon sport, har haft föräldrar som struntade i deras karriärer.
De har fått cykla själva i snålblåst och hagel, spelat i shorts på vinterplan med föräldrar kvar på parkering i uppvärmd bil.

De har simmat ensamma i simhallar innan skoldagen började och en kille drunknade, men återupplivades, innan han insåg att det enda han ville ha, var bekräftelse från sin pappa.

Rodney-mullen-bones-brigade

Rodney Mullen. Bild från dokumentären Bones Brigade An Autobiography

Rodney Mullen

En av mina stora skateboardidoler och en av världens bästa genom tiderna, hade en pappa som till och med förbjöd honom att tävla en period. och som sedan, när Rodney krossat hela världen igen, fäller kommentaren:
It´s good that you did this, but do you get the point of dominating something that really doesn’t matters?

Man ska fostra genom frånvaro.

Jag gör helt enkelt Arvid en chans att lyckas, genom att köra honom till fel fotbollsplan och sedan hämtar för sent.
När han ensam skjuter på tomt mål och tränaren tittar så där strängt på mig man bara kan titta som tränare.
För att inte tala om alla matcher jag bytt och trixat eftersom de oftast bokas in 07:00 i Överkalix och sällan passar med våra andra helgplaner, eller de tusentals gånger bollar glömts, tvättider missats och vattenflaskor packats i väska, tomma på vatten.

Jag fostrar alltså ett framtida proffs genom mitt loja intresse!

Med ökat självförtroende kan jag nu lugnt luta mig tillbaka, ta en ny kopp kaffe, slå upp datorn och börja skriva lite.

Allt jag inte gör, gör jag ju för honom!

arvid-funderar

Yo dad! Blir det någon boll?

Pappa, kan du spela med mig?

Det är då den kommer.
Frågan från min 9-åriga son.

Sonen som ska bli proffs med hjälp av min ickehjälp.

”Pappa, ska vi kicka boll?”
Han sitter redan vid bordet och lägger huvudet på sned, frågan hänger obesvarad i luften och jag fäller ihop locket på min dator.
Jag tittar på honom, han tittar på mig.
För en kort sekund är det tyst i huset.
Jag tänker igenom allt.
Hur jag faktisk bäst kommer hjälpa honom genom att tacka nej till erbjudandet.
Hur jag på bästa vis får hans karriär att skutta fram genom att låtsas att jag inte bryr mig.

Jag tar sats och svarar honom myndigt:

Hell yeah!
Klart vi ska kicka boll!

”Arvid, jag kanske har sönder din karriär nu, men jag har några fula finter jag kan visa dig i köket!”

 

 

2017-05-18T21:10:28+00:00 By |Krönika, Övrigt|0 Comments

Vad tycker du om det här inlägget?