stuga-camping2

Living it large in a trailer park

Det är något speciellt med att bli äldre.

Då har man per automatik möjlighet att träffa riktigt gamla vänner.
De där vännerna som finns kvar, trots alla mot- och medgångar, och där det ”känns som igår” när man ses, ni vet.
(Även om de hunnit skaffa sitt andra barn sen sist och man brottas med känslan av att man inte ens visste att de var på smällen.)

Dessa kraftmätningar

Jag träffade en gammal vän precis nyss.
Med familj och allt.
På en fransk camping.
Det skulle sluta med knäckt självförtroende och ömmande västerlår.

Eviga ungdomens källa.

Ta ett glas till!
Ni skulle bara veta hur vi kunde festa!
Vi tittar menande på varandra först, och sedan på våra flickvänner.
De fattar, men barnen hålls utanför denna hemliga vuxenpakt.
Det ska dröja många år innan de ens funderar på att vi haft ett liv innan de kom.
Men vi vet!

Freddie 500, Fager, Rowdy, Gun-yann, Drutten, Sesse, Bålsta och alla andra!
Vi borde köra en r-e-u-n-i-o-n!
Ja!
Det borde vi!
Hell yeah!
Vad sägs om en bira till?

Familjen sneglar.

Flickvänner som tycker sig veta vad som händer med medelålders män som tror de kan dricka som lastbilsflaksstudenter.
Barn som undrar varför pappa snackar gallimatias.
Pappor som snackar om gamla minnen och hur bra det var förr!
Och hur det sprangs, åktes bräda, simmades, och trixades i största allmänhet!

Äh!
De andra fattar ingenting!
Hit med något vasst och farligt så ska vi jonglera.

Danger is our middle names!

Welcome Mr Eighteen!

I den nyfunna, 18 åriga, repriserade, inbillade, ungdomen och efter några öl i stekande fransk sol, känner man sig om möjligt ännu starkare än sitt forna jag och inte alls främmande för ”ett långdistanslopp” i eftermiddagssolen.
Minst ett par mil.
Tidens tand har inte nafsat det minsta på sådana praktexemplar som oss!
Vi blir inte äldre!

Släpp fångarna loss det är vår!

Innan någon förstår hur det gick till, och trots flickvänners tveksamma inställning, är skorna snörade och familjen har fått en välförtjänt puss på kinden till adjö.
Pappa kommer lagom att komma hem till solnedgången.
Tillbaka till campingen klädd i den bara överkroppens glänsade svett.
Tillbaka i ett par så tighta, välsittande, shorts att grannfruarna drar efter andan och männen längs gatan håller för sina unga, vuxna, döttrars ögon.

Spar era tårar, jag ber er.
Vi kommer snart hem igen.
Först ska vi bara springa några mil.

Dikten överträffar verkligheten

Ungefär så tänker man sig att det kan bli när man drar iväg.
Alltså, rent teoretisk skulle det kunna bli så.
Men, som ni förstår, exakt så kommer det absolut inte bli.

Sophia Låren

Redan efter en kilometer känns det konstigt i vänster lår.
Det har i och för sig känts konstig redan sedan starten men efter en kilometer går det inte att bortse från den molande värken i vänstra lårets främre muskel.
Fortfarande högst lokalt.
Knappt en 1/5 del av muskeln värker, det finns fortfarande mycket kvar.
4/5 för att vara exakt och det måste väl räcka?

Varför händer detta nu?
Var det försöken att surfa tidigare på dagen?
Var det frisimmet i poolen där halva tiden gick åt att armbåga sig fram mellan franska tanter och gubbar från Bayern?
Tusan också!
Det går säkert över.

ultralopare

Note to self. Ta inte rygg på första bästa ultralöpare

 

En svikare till lårmuskel

Ungefär halvvägs in i samtalet om skillnaden mellan strikt LCHF och fakir-LCHF och vikten av att äta nötter stumnar hela låret.
Förbaskade lår.
Inte nu!
I slutet på diskussionen om LCHF hit eller dit, kan jag inte tänka på något annat än att mitt vänstra lår sviker mig, men att jag aldrig kommer berätta det för någon.
Inte någon alls.
Och absolut inte min kära gamla vän från förr som nyligen transformerats till en ultralöpare.
Det har gått två kilometer.

Efter ytterligare 500 meter ger jag nästan upp.
”Sacré blue mon cheri, je m’appelle baguett!”
Franska ord far i huvudet i hopp om att hitta den grövsta svordomen bland ord som jag inte ens kommer ihåg.
Vilken fruktansvärd värk!
Som tur var hittar vi en bil parkerad i skogen.
Kanske kan jag övertala min gamla vapendragare att vi ska kika på den?
En gammal snedparkerad jeep är väl rolig att inspektera?
(Dammit! Hit med 35 sekunders välbehövlig vila!)
Inte det?
Nä, så klart.

Jag kommer ikapp. Kör på du så länge

Piratben i franska skogar.

Jag springer strax bakom.
Ingen ska behöva se att mitt vänstra ben kör charader och spelar gammalt träben från valfri pirat.
Vid varannat löpsteg böjer sig knät (det högra) och vid varannat löpsteg böjer sig..  ..ingenting!
Där svingas benet fram i en bisarr pendelrörelse i stället.

Uppförsbacke.
Perfekt!
Som ultralöpare vet man att man går så länge man inte ser toppen, det är nämligen ingen idé att bränna ut sig i en uppförsbacke av okänd längd.
Nähe.
Inte nu.
Här springs det för fulla muggar.

Strax har det gått 4 kilometer och jag måste diskret få fram att vi måste sänka farten.
Fan.
Hela själen värker.
Jag funderar starkt på att fejka en infarkt.

”Sänka farten?”
”Vadå?”
”Jag trodde du tränade mycket?”

Boom!

Rakt i hjärtat.
(Vadå trodde att jag tränade mycket? Vem som helst kan väl få lite kramp?)
Det kanske blir en infarkt ändå?
”Nej, men jag har fått kramp” kraxar jag fram.

Och det är då det slår mig.
Det är så här historien kommer upprepas.

Nästa gång vi ses, när kanske 100 år passerat i känslan av 2, så kommer den här historien vara måttstock.

Med barnbarn springandes runt benen kommer vi prata varmt om gamla bedrifter.
”Kommer du ihåg hur många mil vi kunde springa förr utan att få kramp?”
”Hur länge vi kunde festa på nätterna och hur långt vi simmade?”
”Ja, kommer du ihåg?!”

Den egentliga skillnaden då är att inte enbart fruar och barn himlar med ögonen när vi ger oss iväg.
Barnbarnen kommer också skaka på huvudena.

Medan vi själva vet att vi snart kommer tillbaka.
I solnedgången.
I vårt anletes svett.
Med tighta shorts.

Och kramp.

 

 

 

2017-05-18T21:10:34+00:00 By |Krönika, Löpning, Träning|4 Comments

4 Comments

  1. Fredrik Andersson 25 juni, 2014 at 16:23

    Fan vad du skriver bra!

  2. […] Han som var med när jag fick kramp i Frankrike. Ultralöparen. Han som springer 3 mil som uppvärmning. Han har kommit upp till Nyköpingstrakten. Med bil och allt. Och tagit med sig Kelly. Bara för att springa, och kanske lite för att tvåla till mig ordentligt. Att skylla på kramp är inte aktuellt den här gången. Den enda chansen jag har att komma undan med hedern i behåll är att spöa honom. Eller, spöa båda. Hur fasen det nu ska gå till. Jag ber, i smyg, till alla tänkbara gudomligheter att något ska hända dem. Alltså, inget allvarligt men kanske en felsimning på 3km eller att en snabb höger/vänster-dyslexi skickar dem rakt ut i urskogen. Inte allt för länge förstås, så hemsk är jag inte. En timme borde räcka gott och väl. […]

  3. […] allt är förlorat! Att matchen i matchen avgår till Yanns fördel. (Igen.) Jag vrålar för de krampande lårens revansch som kom av sig. (Och en liten del av vrålandet vädjar till Yanns medmänsklighet. ”Yann, låt mig för fan […]

  4. […] Gamla vänner och kramp i låret […]

Vad tycker du om det här inlägget?