wpid-dsc_0035_20151010130248811.jpg

Dörren öppnas och han kommer in. Mannen.

Så vuxen, manlig och självsäker.
Men ändå så skör.
Det han ska prata om, kommer mynna ut i en fråga.
Frågan är viktig.
Svaret livsavgörande för flera men ingen som vi bryr oss om.
Blir svaret nej, kan fler få sätta livet till.
Blir svaret ja, kan liv räddas.

Frågan är viktig.
Situationen så svår.
Han tassar fram på ett minfält.
Den vuxne starke mannen med tjockt svart hår och kraftiga, men noggranna, händer förminskas.

Jag tittar på honom och förstår att det som kommer snart, är en svår frågeställning.
Han kommer aldrig kunna lära sig detta fullt ut.
Han vill inte lära sig heller.
Att lära sig skulle vara att bli disträ, nonchalant och inte längre finkänslig.

Att prata om det, som ska pratas om nu, kan aldrig bli rutin.
Ska aldrig bli rutin.

Världen har vänt sig.

Det har gått ett skälvande dygn.
Ett dygn sedan marken rämnade, vreds ett varv och då blodet rusade med gravitationen.
En evighets, evighet.
Framtidens näve djupt inborrad i mellangärdet, pressad baklänges.
Jag vill vara kvar, stoppa tiden, backa tiden, krypa in i tiden, men framtiden tvingar mig framåt.
Bakåtvänd.
Puttar mig baklänges.

På T-C

Jag har vandrat i total förvirring sedan kvällen innan.
Inser plötsligt att verkligheten är verklig och att den aldrig ska bli den samma.
På T-centralen har jag kommit till insikten.
Insikten att ingen förstår.
Att ingen vet.
Att ingen kände att värden rämnade igår.
Att ingen uppfattade den jordbävning som skedde mitt i centrala Stockholm.
Att livet rullar på som vanligt.

Människor i rörelse utanför min bubbla.
Nästa gång jag ska uppleva denna bubbla, körs min nyfödda son mellan två sjukhus i framryckande ambulans med blåljus.
Den gången ska det finnas liv att rädda, att kämpa för.
Ett nytt, bräckligt och trevande liv.
Så skört men inom räckhåll för räddningen.
Den här gången är det försent.

Jag spottar och fräses inombords.

Det är så jävla orättvist.
Så många andra som inte tagit chansen.
Som bara lever på.
På rutin.
Utan att ens uppskatta det.
Mitt liv är kaos.
Och jag ska tvingas välja.
Välja om andra ska få leva.
Om döden ska få bli liv igen eller om döden ska bli vägen för fler.

Ilskan och ensamheten bubblar upp.
Jag vill putta ner någon på spåret.
Eller hoppa ner själv.
Ensamheten i bubblan är fruktansvärd.
Jag vill tvinga in någon annan i den eller krossa den mot ett tåg.
Jag bestämmer mig i affekt.
Jag ska bara hjälpa någon som förtjänar det.
Jag är domaren och bödeln.

Den tysta bomben

Han harklar sig.
Vi befinner oss återigen i rummet på sjukhuset.
Vi är bortom gråt.
Det är tomt.
Väggarna kala och tårarna borta.
Vi är trötta, viljelösa och frågan som kommer som en bomb, briserar bland döva.
Vi tar inte in.
Inte fullt.
Som om att min pappas organ skulle kunna doneras och att han skulle kunna komma tillbaka.

”Har ni pratat om donation?”
Han ser besvärad ut.
Som att han också menar det.
Det besvärade.

”Nej. Det har vi inte.” Jag tar till orda.
19 år gammal ska jag ge bort det sista levande som finns kvar.
Det sista som går att använda.
”Men jag tror att han ville det. Vi tror att han skulle velat det. Att inga fler ska dö i onödan. Men ge inte hjärtat till någon jävla narkoman!” Det slår däremot ner som en bomb.

Det tystnar och susar i rummet på samma gång.
En narkoman.
Jag förstår inte att jag sagt det högt.
Vadå narkoman?
Men just där och då orkar jag inte med en Dallas-typ.
Som druckit sig sjuk på drinkar och dragit kola på lyxbåtar och nu, 25 hårda år senare, träffat Jesus och vill ha en ny chans.
Spanandes efter en bättre begagnad lever och ett fullt fungerande hjärt- lungpaket.

Det får inte bli så.
Hjärtat ska till någon som förtjänar det.
Någon som har livet framför sig.
Någon i min ålder med ambitioner.
Och jag bestämmer.
Nu gungar det även under kirurgen.

In i dimman

Det som hände därefter är höljt i dunkel på grund av fascination.
Fascination över hur läkaren manövrerade mig runt minorna, den bångstyriga 19-åringen, och fick mig att förstå att jag inte kunde välja.
Att de inte kunde ta hänsyn till min önskan.
Samtidigt som han visade att han förstod och han tog sig tid att förklara.
Och utan att skriva mig på näsan det orimliga i att vissa inte ska kunna få en ny chans.

”Vi kan inte ge ett hjärta till någon där vi tror att operationen ska misslyckas. De måste ha bra värden. Då är de normalt unga och i övrigt friska.”
”Jag vill veta vem som får det” Plötsligt blev det livsviktigt att få veta.
”Det kan jag inte berätta. Men jag kan lämna ditt nummer ifall de vill höra av sig”

Veckorna går. Det nya livet formar sig.

Jag slår upp dörren till min lägenhet i Sundbyberg.
Pang bom och framåt.
Bråttom mot något.
Pappas radhus är sålt och för andra gången har jag flyttat hemifrån.
Den första gången för att livet kallade, den andra gången för att döden krävde det.

I lägenheten har det pågått en smärre teknisk revolution och jag har införskaffat både en nummerpresentatör och ett modem.

Det blinkar.
Presentatören blinkar.
Någon har ringt.
När jag inte kunnat svara.
Inte varit hemma.
Ett nummer jag inte känner igen.
Från Rimbo.
Ett annat riktnummer.

Jag letar på nätet.
Jag ringer nummerupplysningen.
Kikar i telefonkatalogen.
Det är ett par i Rimbo.
Båda står på numret.
Någon av dem har velat något.
Kanske något om ett hjärta?

Kanten på jordklotet.

Nummerpresentatören har plats för 50 nummer.
Varje nytt missat samtal, läggs framför på listan och flyttar numret från Rimbo vidare.
Vidare mot stupet och evigheten.
Varje dag i ett par veckors tid följer jag numrets kamp mot den platta jordens kant som sakta närmar sig.

En dag är de borta.

Både numret och möjligheten att ringa.
Oåterkalleligt och utan chans att kolla upp.

Det kändes inte längre lika viktigt att få veta.
Att donera är att skänka, inte att låna ut.
Alla ska, oavsett anledning, kunna få en ny chans till livet utan att påminnas om dödens närvaro kring gåvan.

Men det går att stilla önska.

Och om du någon gång råkar få mitt hjärta, så önskar jag att du tar med det på något du egentligen inte vågar.
Men som betyder något för dig.
Något som får dig pirrig och lite tvekande nervös, men efteråt stolt och fylld av glädje.

 

Det är nämligen i de situationer jag känner mig som mest levande.

 

Ta ställning för eller mot organdonation här:
http://www.livsviktigt.se/Sidor/default.aspx

2017-05-18T21:08:41+00:00 By |Krönika|1 Comment

One Comment

  1. Christer Andersson 14 augusti, 2016 at 22:23

    Din Far skulle vara så innehelvete stolt Andreas för dina ord om du bara visste, och det tror jag att du känner.

Vad tycker du om det här inlägget?