Att springa Tough Viking Stadion

”Men? Ska du springa?” Frågan kommer från flera håll.
”Du skrev något.. vettere.. om att inte tävla?” fortsätter det och jag svarar svävande.
”Jo, jag vet. Jag måste få starta om systemet. Jag måste få springa för skojs skull. Som förr du vet. Springa för att det är roligt!” Jag svamlar och hör vita lögner hoppa ur mig.

De senaste dagarnas pirriga känsla förtätas.
Det transparenta fältet runt mig hårdnar och folk omkring försvinner in i en diffus men klarsynt dimma.
Bubblans skal håller på att hårdna.
Det kommer fram en affärsbekant och jag får svårt att hänga med i samtalet.
Jag skäms över mitt beteende och hoppas vi får talas vid igen.
När jag är normal.

Nu ligger all fokus på loppet.
Loppet som startar om 15 eller 25 minuter.
Jag känner mig som en indian som ska ut på jakt med pilbåge och hela faderullan klädd i finaste indianskrud från Lynxstammen.

Håll i hatten alla cowboysare, nu kommer jag!

Vilken startgrupp var det nu igen?

Jag ska INTE springa i eliten!

Min startgrupp startar 10:10.
Det är där jag ska springa.
Där hör jag hemma.
Utan hets.
Utan prestige.
I en grupp där jag kan gömma mig bakom andra.
Där jag kan skylla på köer i hindren, även om de inte finns.
Där tempot är mitt och ingen annans.
Jorå.
Visst.

Tankar som är  09:55.
Nu är klockan 09:57 och det är aldrig försent att ändra sig.

Det närmar sig start för eliten

Plötsligt står jag bara där.
I samma startfålla som dem.
Så nära att jag kan pilla på deras elitvästar.
Ingen har upptäckt den smygande indianen i sina tystaste mockasiner.
Jag gör mitt bästa för smälta in.

”En och annan smygande indian borde startgrupperna förresten tåla”. Tänker jag tyst för mig själv, och som eventuellt försvar, samtidigt som jag spejar efter vaksamma funktionärer.

Jag bestämmer mig för att ta det lugnt i starten.
Jag ska inte ta upp kampen mot eliten.
Egentligen startar jag ju inte förrän om 10 minuter.
Ingen hets.

När eldkloten reser mot skyn är jag redan på väg i full fart.
På väg som skjuten ur en kanon rakt in i famnarna på ett gäng amerikanska fotbollsspelare.
Eller som en pil från en båge av finaste enbuske.

Varje väst bakom mig är en plockad väst och nu räknar jag skalper.
Eliten, jag tänker galoppera över er!

Tekniken är som vanligt bortblåst.
Pulsen på max och fötterna pinnar på i ett tempo som aldrig kommer hålla.
Jag stormtrivs.
Jag är tillbaka.
Jag är fri!
Någon har släppt ut reservatets äldsta jävla indian och nu ska guldet bärgas!
Eller, det är i alla fall planen fram till istanken, sen inser kroppen att den är gjord av precis helt vanligt material.

Men vad fan, en plaskvåt indian med köldchock kan fortfarande vara envis och efter en evighet på säkert 25 sekunder har mockasinerna plaskat klart och klapprar på.
Kraften är tillbaka!

Jag tar sikte på löpningen inför nästa hinder.
Precis här passerar Mathias Borg och jag gör indianläten och låter honom galoppera iväg.
”Vi ses i reservatet Mathias!” skriker jag, allt vad jag kan, och han tittar på mig med en lång och mycket, mycket, förbryllad blick.
Han tillhör en annan stam men så här framrusande mot framtiden håller vi indianer ihop.
I alla fall så lång tid det tar, innan han sprungit ifrån mig.
(Fan, han är snabb den där Mathias)

Loppets sju helveten

Det gör ont i hela kroppen men det känner jag inte.
Adrenalinet och hetsen att plocka platser fungerar som ett fantastiskt smärtstillande preparat.
Det verkar också funka helt perfekt för att paja frillan, slå hål på knäna och lägga kroppen farligt nära maxpulsen.
Tävlingsinstinkten.
I love to hate you.

Ungefär samtidigt som jag inte längre orkar bry mig om att jag frustar fram som en påkörd älg, brukar jag också hitta en behaglig lucka.
En lucka till dem framför, och till dem bakom.
Vid det här laget i loppet vet jag att inte kommer tappa fler placeringar.
(Möjligtvis inte heller ta några fler placeringar.)

Här brukar det ha gått ungefär 6 km och slutet är inom någon form av räckhåll.

Spejare inom räckhåll

Apropå räckhåll.
Plötsligt ser jag en välbekant ryggtavla och jag knappar in.
Johan som jag tappade vid Dips Walk kommer närmare.
Eller, rättare sagt, jag kommer närmare honom.

Nu jävlar ska jag sega ikapp.
Jag tänker på Snabba Fötters råd och jag tänker på att mina lungor har 13% större kapacitet än vad de borde enligt min dykläkare.
Jag tänker också på att gamla löpare verkar kunna ta igen på yngre så fort det handlar om distans.

Nu jäklar, old men rules!

När vi närmar oss hindret Firefighter är all tveksamhet borta.
Nu är det bara 4 hinder kvar och det kan inte vara fysiskt möjligt att få kramp nu.
Inte heller att springa in i väggen.
Möjligen fastna på rampen men jag tar det säkra för det osäkra och öser på!

Jag går direkt på repet, lyckas dra mig upp.
Kväver impulsen att hoppa ner på tjockmattan.
En bruten fotled skulle inte funka med brandkåren och sommarens alla lopp.
Jag låter den säkerhetsknarkande gubben inom mig bestämma takten och klättrar försiktigt med rumpan först.

Siktar på A-frame samtidigt som jag strålar samman med Johan.
Jag är ikapp!
Vi bestämmer oss för att springa in tillsammans.
Samtidigt över mållinjen som jublande Apacher hand i hand i hopsasteg.
Jag har gjort det här förr och hoppas för allt i världen att jag inte ska snubbla och tappa en plats.
Eller att tidsmattan blandar ihop oss.

Men det är lugnt.
Mattan är på min sida.
Ordningen är återställd.

Andreas ”Dansar med tidsmattor” Tjärnberg är tillbaka och lika farligt snäll som vanligt!

2017-05-18T21:09:04+00:00 By |OCR|0 Comments

Vad tycker du om det här inlägget?