Winterrun Stockholm

winterrun-lynx

Resultat WinterRun Stockholm:

Klicka här: Resultat WinterRun Stockholm

För dig som är ute efter resultatet till tävlingen (och för att kunna kika på din eller kanske en polares resultat), klicka på länken ovanför.
För dig som vill veta mer om loppet, here we go!

Sweet!

En vinter som kom av sig.

Vi samlas några stycken från Lynx uppe på Solliden.
En timme innan start och laddade till tusen.
De flesta verkar sikta på någon form av personbästa och jag inbillar mig att det ska gå att slå mitt eget rekord på milen. 39,28.
145 höjdmeter kan väl inte vara något att behöva ta hänsyn till?

Pulsklockan från Tomtom saknar fortfarande sin knapp att starta den med, men en tandpetare gör susen.
Det kanske går att få tomtom att sponsra mig med tandpetare rent av?

Starten går

Starten går uppe på Skansen och funktionärer står med facklor.
Det är en maffig start, spektakulär och effektfull, men de där facklorna sprätter glöd och jag måste kisa med ögonen när jag springer förbi.
Någon bredvid påstår att han brände sig.
Det verkar sjukt o-bra för rekordtiden att dra i sig två/tre andetag med kolmonoxid och kemikalier så jag håller andan när startgruppen stryker förbi fackelbärarna.

Hela banan börjar med en nedförsbacke och tempot ligger under 4 minuter/km.
Det är ett helt ok och jag har lovat mig själv att ta det lugnt i starten.
(Nästa gång ska jag lova mig själv att dra på i starten ifall det är en nedförsbacke.)
Frågan är om det hade varit bättre att dra på med backens hjälp och plocka placeringar, eller om det var rätt beslut att snegla på GPS:n.
Det här måste jag bolla med Snabbafötter, min löpguru.

winterrun-skansen

Banan går i två varv

De tävlingar jag sprungit har oftast haft start och mål på samma ställe men med ett varv.
Winter Run har två varv á 5km och vi kommer komma tillbaka till målet för att dra ett varv till.
Frågan är om det ger en fördel inför varv två, eller om det blir psykologiskt jobbigt att passera målet utan att få springa in under bågen.
Det visar sig bli både och.

Skönt att känna till banan när det andra varvet startar, men sjukt knäckande att redan efter 5 kilometer veta att miltiden är förlorad.

I nedförsbacken andra gången vet jag att det inte kommer komma något som kan rädda mig, och mina minuter back kommer inte gå att springa ikapp.

 

winterrun-tomtom

Backar och stigning

På hemsidan har jag läst att det ska vara en ordentlig stigning och en backtävling med företaget SEAT.
Den som är snabbast upp för backen vinner ett pris. (Och eftersom backen ligger i slutet av loppet kan man ana att vinnaren av loppet och SEATs tävling kommer vara samma person.)

När jag springer in i den förvånas jag över hur snabbt loppet har gått. Det känns inte som 3,5-4 kilometer in på varvet utan snarare som någon enstaka kilometer.
Ett tag senare inser jag att det finns två backar på varvet.
Och att jag inte ens har kommit en fjärdedel.

(Fy fan..)

winterrun-stockholm

Att hitta glädje i besvikelsen

I mål.
Till slut.
Försöker klämma till ett leende mot sponsorväggen men jag är lite lätt besviken.
Tiden blev knappt 43 minuter, vilket är helt ok, men med målsättningen att komma under 39 så känns det inte alls bra. För att vara exakt, 4 minuter från att kännas bra.
Jag försöker vara nöjd men det är svårt.
Tvingar mig själv att komma på något positivt kring det här.
Får du själv en negativ tanke kan du ge den 20 sekunders uppmärksamhet, sen får du vända på myntet och hitta något positivt.

Erfarenhet:

Så, hur tusan vänder du en inre förlust?

Bevisligen var jag inte så snabb som jag trodde. Eller ville tro.
Det innebär två saker.

  • Jag vet att jag kan klämma ur mig 43 på milen under min grundträning
  • Jag har plötsligt ett nytt skäl att börja träna lite hårdare igen.

Plötsligt känns det bra.
Fan, Jag är ganska snabb ändå!
43 på milen minsann!

Med några intervaller och ett par långdistanspass ska det inte vara så svårt att komma ner på 40 igen.

Here we go!

 

 

2017-05-18T21:09:21+00:00 By |Löpning|0 Comments

Vad tycker du om det här inlägget?