Premiärmilen i Stockholm

Premiärmilen!

Det är en kylig aprilmorgon.
Asfalten suddas ut under bilen i ett sömndrucket Stockholm.
Jag är på väg mot Norra Djurgården, Frescati, Universitetet eller var nu starten ligger, för att springa säsongens första lopp.
Premiärmilen!

För första gången på länge är jag i god tid till en tävling.
Telefonen inställd på rätt adress men den menar att det fortfarande är 1 april och leder ut mig på villovägar.
Satan.
När den menar att jag är framme spärras vägen av betongsuggor.
Skrämmer slag på en löpare, frågar om vägen i min egen stad och blir tvungen att åka hela vägen tillbaka.
Omvägen mäts i kilometer och jag blänger på telefonen.
Den är sekunder från att fabriksåterställas men vågar inte.
Då den har mig i sitt grepp låter jag den slinka undan med en varning.
Varför är jag egentligen inte förvånad?

Det brukar bli så här.

Erik från förr!

Erik från förr!

En vän från förr dyker upp.
Vi sprang ihop en sommarnatt mellan två sationer i Stockholms tunnelbana.
Med nöd och näppe klarade vi oss undan med blotta förskräckelsen, trasiga kläder och en halvt avslagen svanskota när vi mötte framrusande tunnelbanetåg.
Helt klart en av våra sämre idéer.

Den här gången ska vi tävla under mer organiserade former.
Nu är inte den största nitlotten ett parti schack med liemannen, utan snarare en rond med våra respektive egon.

Erik siktar på sub 38. Jag på sub 39.
(Varför envisas jag med dessa förbannad mål som är helt orealistiska?)

Uppvärmning eller?

Nåväl.
Erik frågar helt riktigt om jag ska värma upp.
Jag är inne i min bubbla och vill inte.
Värmen från andra löpare gör att den bistra morgonen känns bekväm och energin inom mig måste få explodera framåt, uppåt.
Jag vågar inte bränna en sekunds kraft på muskler som är kalla.

Erik från förr!

I startfållan verkar alla har en klocka att pilla på.
Jag är inte sämre.
Speakern meddelar 30 sekunder till start och jag gör min sprillans nya klocka från TomTom beredd.
Snart ska klockor synkas och pulsslag mätas.

Ja, förutom hos mig.
Det visar sig nämligen att min pulsklocka inte kan göra just det.
Alltså att mäta puls.

Starten går och de 3 första kilometerna passerar.

Jag sneglar på min klocka då och då.
Den visar ett snittempot kring 3:45/km.
Min löpguru SnabbaFötter kommer bli rörd till tårar när han förstår att jag håller mitt ord och håller igen i starten.

Om det beror på löpningsrelaterad mogenhet eller att folk är i vägen får vi aldrig veta.
Det är inte förrän snittet passerar 3:52 som jag börjar ana oråd.

Stopp vid 4.88km

Det händer något vid exakt 4.88 km.
Benen kroknar.
Hjärtat pumpar torrt.
Lungorna kladdar ihop som torkade russin och knälederna låser sig i utsträckt läge.
Jag tappar fart.
De som ofrivilligt ovetandes har agerat hare åt mig är som bortblåsta och ersätts bakifrån av äldre män, löpare med klumpigt steg och spänstiga 16-åriga tjejer.

Vad fasen är det här?

Jag segar på.
Det måst gå.
Jag passerar 5km på 19:45
Det är ett sargat ego som förstår att tiden inte kommer kunna bli halva sträckan gånger 2.
Det finns inte en chans längre att jag tar igen mig, rycker upp mig och kommer ikapp.
(Är det OK att gå på ett millopp när man har en elitväst från Lynx?)

Se upp i backen, 100 hål i nacken

Erik har förvarnat om en backe.
Backe?
Det är fucking Everest som tornar upp sig.
Jag sneglar på klockan och ser att tiden närmar sig 7 min/km.
Går jag?

Efter backen planar det ut.
En kort kvinna 50+ kommer ikapp, går förbi och nu brister något i mig.
Vafaan!
Inget illa om korta tanter men nu måste jag få ordning på maskineriet!
Ladda på med kol till bristningsgränsen! Nu ska ångmaskinen pressas upp!

Jag vet inte om det är andra andningen, mitt ego eller en högre makt som ger sig in i leken men krafterna återvänder.
Jag håller min position bakom tanten.

Vi passerar 9km utan att jag ser skylten.
Klockan ställs om till aktuell hastighet med ett knapptryck.
Håll i dig.
Nu kommer en superkropp i så hög fart att till och med ett par tunnelbanetåg skulle flyttat sig!

Jag knappar in på tanten.
Statoil till vänster, målet till höger.
Hon tar den sista skarpa kurvan som ett proffs.
Med millimeterprecision smeker hon stolpen och lämnar inte en chans att glida förbi.

Hon vet inte att vi tävlar.
Men det vet jag.
Jag tar i allt vad jag kan.
Det är mindre än 100 meter kvar och jag tror jag ska spy.
Gör mig beredd att låta frukosten ändra färg på min framsida.
Det här är för fan på liv och död!
Jag är så nära att jag kan peta på tanten men låter bli.
Lägger krutet på att komma i mål och passerar bågarna på 40:48.

Premiären är avklarad och nu börjar säsongen!

2017-05-18T21:09:19+00:00 By |Löpning|0 Comments

Vad tycker du om det här inlägget?