kyckling
Glad påsk Speedy Gonzales!

Jag är utrustad med en manlig intuition. 

Den funkar ganska bra.
Eller, rättare sagt, den brukar ha rätt ungefär varannan gång när det gäller ja-och-nej frågor.
Lite som militärens undervattensspanare som är ypperlig på att hitta både ryska ubåtar och minkar, dock sämre på att hålla reda på vad som är vad.
I alla fall.
Ibland försöker intuitionen göra sig påmind och tränger sig diskret fram i bruset för att ge mig en hint om att jag, troligtvis, är på väg åt fel håll i något ärende.
Varenda gång jag struntar i den slutar det illa, varenda gång jag lyssnar på den går det bra.
Ungefär som när jag kände på mig att det var en dålig idé att hoppa ner på tunnelbanespåret vid Gamla stan, för att ta en genväg genom tunnelröret till Centralen.
Helt rätt. En oerhört dålig, om än preskriberad, idé som aldrig borde ha lämnat skissblocket.

Den här gången börjar det med en laddare.

Laddaren till min Mac. Macen som jag från början försökte sälja på Blocket efter de första frustrerade, fruktlösa, fruktansvärda dagarna med ny dator. Till råga på allt med engelskt tangentbord och dagliga chansningar gällande ÅÄÖ.
Use the force Luke!
Laddaren. Just det.
Jag visste att det skulle bli problem.
Jag visste att jag skulle glömma den!
Ändå lämnade jag den på golvet i föreläsningsrummet och givetvis blev den kvar. Så klart.
Och matlådan som jag lovade att inte glömma när jag stoppade in den i företagets kyl.
Fan.
Jag visste ju det också!
Jag verkar lida av svårartad matlåde- och kylskåpsdyslexi och kan varken komma ihåg vad folk heter eller i vilket kylskåp mina hemmagjorda energibars just nu befinner sig.
Laddaren ligger på golvet, matlådan i kylen och jag på väg hem.

Dag två.

Snart på jakt efter laddaren och matlådan.
Sofia sen till jobbet. Men det vet hon inte. Hon läser DN i morgonrock trots att klockan pekar frenetiskt på siffrorna.
Jag harklar mig och förklarar myndigt att vi har bråttom, att jag har räknat baklänges från när vi borde vara framme och att åker vi inte snart så blir vi sena.
“Mmm” Svarar Sofia, och verkar inte alls stressad.
“Jag vet att vi kommer bli sena” tänker jag för mig själv men trots det så tar jag en till kopp kaffe.
Vi blir sena.
Så klart.

Filip & Fredrik får ett finger med i spelet.

En polare tipsar om en podcast. Jag vet att jag borde koppla på min GPS-app i stället. Den som varnar för trafikproblem, poliser och andra bekymmer. Jag känner på mig att “pilla med podcast” inte är en bra idé när jag kör bil.
Händerna på ratten, blicken på vägen och GPS-app som varnar.
Så borde det vara.
För övrigt borde jag ha satt mig i passagerarsätet som jag ville innerst inne, men så hör jag mig själv säga:
“Det är lugnt älskling, jag kan köra, det går fortare då”
Vad då “fortare då”!?
Som om min väg hade andra hastighetsskyltar.

Det undermedvetna gör ett sista försök.

På Bergshamraleden, där alla alltid kör för fort du vet, finns en skylt.
En 70-skylt.
Jag ser den och flinar inombords. 70?! Det finns väl ingen som kör 70 här?
Allstå, på riktigt, vem fasen kör 70 på Bergshamraleden? (övningskörare gills inte.)

Intuitionen ger upp.

I högra filen går det trögt, i vänstra är det tomt.
Jag känner på mig att jag borde ta det lugnt och ligga i höger, eftersom jag snart ändå skall svänga.
Men jag väljer den vänstra med den inre motiveringen att hinna först till rödljuset.
Det går fortast så.

Plötsligt kliver en polis, som ser ut att vara 14 år, ut från ingenstans och stoppar trafiken.
Från ingenstans!
Var lär sig polisen det där tricket när de materialiseras från tomma intet?

10 minuter senare är jag 2000:- fattigare, en erfarenhet rikare och grymt försenad.

Jag  visste att jag skulle ha struntat i den där andra koppen kaffe.

2017-05-18T21:10:35+00:00 By |Krönika|1 Comment

One Comment

  1. Fredrik Andersson 24 april, 2014 at 23:13

    Jag har en extra laddare om du behöver. Förresten så skriver du fantastiskt bra!
    /Sesse

Vad tycker du om det här inlägget?