selfie-centralen

Centralen-selfie

Allt börjar bra

Allt börjar som planerat. Klockan ringer och jag vaknar.
Resten går sådär.
Nya skor ger skavsår, pengarna slut på SL-kortet och tunnelbanan vill inte gå tider som passar mig.
Jag promenerar.
Därav skavsår. Lyckas komma i tid och får tag på frukost.
Tjejen i kassan får tag på min plånbok.
“Det är billigare att bli rånad!” Står det på en skylt bredvid kassaapparaten som jag hastigt kastar ett öga på innan mitt ekonomiska sinne försvinner fullständigt och pengar formligen sprutar ut på den ena färskpressade juicen efter den andra.

Tips nr 1.

Om du ska cykla långt så ska du undvika skavsår. De är liksom inte något som gynnar dig.

Tips nr 2.

Ska du resa med RobbingAir (A.k.a Ryan Air), som gör allt för att sno dina sista slantar, ta med en smörgås hemifrån.

lugn-i-bussen

När vi landat packas vi in i en buss.
Till och med sardiner skulle få cellskräck och brandmannen inom mig hamnar i en inre konflikt.
Ska jag se alla väskor som air-bags som gynnar oss eller som effektiva hinder vid en utrymning?
Det blir air-bags och jag lutar mig tryggt tillbaka.
Efter en stund i buss är vi framme vid TREKs huvudkontor och förväntansfulla cyklister väller ut ur bussen.

trek

Hojen är redan här och och väntar på mig minst lika förväntansfullt efter att ha flugit ner i förväg.
Den ser fin ut.
Och lite majestätisk.
Trots att alla andra cyklar, i princip, ser likadana ut så kan jag känna igen min TREK direkt.
Kanske inte så förvånande.
Efter nästan 200 mil ihop så känner vi varandra som en häst och en.. äh.. någon som äger en häst.
Och har ägt hästen superlänge.
Sadeln och rumpan har nästan gnuggats ihop till en homogen massa vid det här laget och de ropar efter varandra.
Typ.

orange

Orange? Jag?

Starten går!

Kl 16 nånting så drar hela gänget mot Cambridge.
Efter nedräkning från funktionär med mikrofon och applåder från serviceteamet så rullar klungan.
Det känns riktigt bra och kroppen är fulladdad.
Nu jäklar ska det betas av mil!
102 stycken!
(Det kommer bli fler. Vi ska cykla lite vilse också. Men det vet vi inte ännu.)
Det har så klart börjat regna trots att himlen såg så fin ut strax innan.
England verkar ha svenskt väder, fast snabbare.
Snabbt väder för snabba cyklister.
Alla är klädda i Ride of Hope-kläder, fantastiskt enhetligt, förutom en.
Gissa vem.
En neonorange jacka syns i klungan och får förbipasserande bilister att fälla ner solskyddet för att inte bli bländade.
Hur i helsike kan en jacka lysa så starkt?
Är den radioaktiv?

Tidigare mess hemifrån, i utdrag:
“…du har glömt en sån där gul väst. Valter började nästan gråta. Han förstod att du behöver den när du cyklar.”

Valter är 2 år gammal.
Och ledsen.
Han har fattat att västen behövs.
Tro mig.
Pappa vill också gråta.

Tips nr 3.

Kolla packingen. Även när du tror att du kollat allt. Kolla igen.

ride-of-hope-england-1

Ok. På riktigt. Var är vi?

Dagens Cykling: 

Från Milton Keynes till Cambridge
107,4km
4:47
Stundtals fint väder.
Stundtals regn.
Tre punkor.
Tre vurpor. (Varav två stillastående och en av mig)
Avslut i regn och beckmörkt.

2017-05-18T21:10:34+00:00 By |Uncategorized|0 Comments

Vad tycker du om det här inlägget?