Tunnel Run. Europas största enmilslopp!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 Är du nyfiken på hur det var att springa Tunnel Run?

Häng med här:

tunnelrun-infoblad

Tunnelbanan är proppfull med människor i diskhandskar och varselvästar.

Gula västar i hela stan

Redan när jag kliver ur porten på Karlbergsvägen möter jag den första löparen med gul väst.
Vi tittar menande på varandra.
Som i hemlig sammanslutning.
Tunnelloppet.
Jag vet.
Han vet.
Vi, bland 42 500 andra.
Fullständigt unika.

folket-tunnelbanan2

På väg. Nervöst men på väg.

Tunnelbanan är full med folk.

Stämningen ligger tät i vagnen.
Nervositet.
En kille hoppar av vid Rådmansgatan.
Varför gör han det? Vad vet han som inte jag vet?
Åker vidare.
Kissnödig.
Vattenflaskan har jag såklart glömt.
Allt jag skrev om att vätska upp och gå på toa innan loppet har jag tappat.
Varför blir det alltid så?

Var där i god tid det kommer bli lång kö.
Undvik bil men tågen kan också  bli fulla. 42 500 ska springa.
Europas största enmilslopp, kaos i trafiken.

Förmaningarna och varningarna ekar i huvudet.

Plötsligt blir jag fullständigt övertygad om att jag ska missa starten.
Fan, var är toaletterna?

Blåa armband, vita armband, gråa armband.

Ingen verkar veta någonting.
Plötsligt ropas det ut att vita startband ska gå till höger om speakerbåset, precis när jag fått tag på gratisglögg.
Min höger eller hennes höger?
Glöggen slängs åt sidan och jag joggar bort mot ingenmansland.

Har vi passerat incheckningen eller inte?
Nu fullständigt övertygad om att jag ska missa starten. Börjar jag diskret armbåga mig fram.
Det funkar sådär.
En praoelev med tandställning ropar färger och bredvid mig pratar en kvinna oavbrutet.
Det är uppenbart att hon är på gränsen till galet nervös och jag undrar stilla hur den överlevnadsinstinkten var tänkt.
“OMG! Ett lejon! Vi snackar det till döds av leda!”

Jag däremot, måste kissa. Igen!
Jag som påstår att jag inte längre blir nervös.
“OMG! Ett lejon! Kasta sådana där spjut ni andra, så kissar jag på mig!”

Nej, varken hon eller jag skulle ha varit något att luta sig emot back in the days.

folksamling-tunnel-run

I väntan på incheckning

starten-tunnel-run-bobbybaptista

Springtime värmer upp! (Cred till @bobbybaptista)

Vi förs fram som knallgula kreatur mot startfållan.

Och pang bom bang!
Stämningen byts tack vare Springtime till världens party!
Folk dansar, viftar med armar och ben och musik pressas ut i tunneln.
Jag finner mig luftboxandes till Eye of the tiger på en vägbana med 3000 andra.
Där samma rörelser om två veckor kommer leda till omhändertagande och tvångströja men nu helt normalt!

 

selfie-tunnel-run

En längst-fram-i-starten-selfie!

Ta det lugnt i starten.

Jag lärde mig efter Ångaloppet att ta det lugnt i starten.
Då trängde jag mig fram i första grupp och sprang så krutet var som bortblåst vid första krök.
Den här gången bestämde jag mig dyrt och heligt för att ta det lugnt i starten.
Lugnt och försiktigt minsann.
Inte bränna ut sig alls.
Inte på något sätt.
Verkligen.
Hur det gick?
Jo, ganska bra.
Efter att ha trängt mig i folkmassan, klättrat upp på muren bakom raden av bajamajor och sedan hoppat ned framför tjejen som höll i startsnöret så var jag längst fram igen.
Och när startsignalen gick kunde jag inte låta bli att springa allt vad jag kunde.
Den inbillade känslan av att leda hela Tunnel Run var alldeles för berusande och utmanande.
Den här gången slog jag dock av på takten efter ett tag.
(Vilket i praktiken blev efter ett drunkningstillbud vid 4,5 km. Återkommer om det.)
Det gäller att lära sig av sina misstag!
(Minsann.)
tunnel-run-alxgrepe

Lasershow i tunneln. (Credd till: @alxgrepe)

1km.

Jag missar den första skylten.
Eller finns det inga skyltar? Hur fort springer jag?
Jag sneglar på klockan efter pulsen.
Den är som helt verklighetsfrånvänd och vägrar fatta när mina fingertoppar febrilt galopperar fram på displayen efter knappen som ska visa pulsen.
Min puls.
Hur hög är pulsen? Jag kan inte bränna ut mig nu. Efter en kilometer.
Satans klocka.
Nedförsbacke.
Framför mig springer en kort kille i vit keps. Han se snabb ut och verkar ha dyra men slitna skor.
Han får bli min hare.
Hans keps ska jag följa.
Hans keps är ljuset.
Hans keps är räddningen.

2km.

7 minuter nånting.
Jag springer snabbare än min beräknade maxfart.
Det här kommer inte gå.  Jag orkar inte tempot.
Plötsligt sänker haren tempot. Perfekt!
Vi är i symbios och någonstans i underjorden, på väg mot Wennergren center, får jag för mig att människor har telepatiska förmågor trots allt.
För jag ropade väl inte?

3 km

Loppet pinnar på och jag kikar på de olika konstverken.
När flaggan för 3km kommer borde jag passera den på 12 minuter som snabbast.
Men jag drar förbi på 11:42 och inser att mitt personbästa precis har slagits.
Snabbare nu än 1999 när ett jobb som brandman hägrade.
Holy-smoley!
I´m born to be a long distance runner!
(Nåja..)

4,5 km. Vattenpaus.

Jag och haren glider ifrån varandra.
Han struntar i vätskepausen.
Helt rätt, men vad fasen, varför hålla kvar vid ett vinnande koncept?
Jag sneddar in bland törstiga tunnellöpare och dundrar fram till ett bord.
“ÄR DET VATTEN?” Jag skriker för att överrösta musiken i tunneln.
En skrämd stackare i 16-årsåldern sträcker fram en pappmugg och jag dränker mig i farten framför henne.
I steget försöker jag svepa muggen och det sprutar vatten ur näsan.
Ahh! Fuck!
CIA borde testa det här i stället för waterboarding.
Var är haren?
Jag ser en guppade vit keps i massan och slänger muggen.
Haren!
Håll ut!
Jag kommer!

5 km.

Jag tycker mig känna honom nu.
Min hare.
Han springer inte lika fort som mig i nedförsbackar, det är då jag kan ta igen.
Uppförsbacke är han lite snabbare och drar ifrån.
Men han är helt perfekt.
Min hare.
Han tar av sig kepsen ibland, som för att svalka frisyren.
Det måste jag också prova.
Tunneln är fuktig och varm.
Som att någon monterat 42 500 element och ställt dem på 37°C.
tunnel-run-trevelontellus

(Cred till @travelontellus)

7km.

Jag kan se skyltarna till 7 km.
På fel sida vägen.
Vilken miss av arrangörerna!
Kollar klockan. Rekordtid igen.
Jag har sprungit ikapp flera sekunder. Nästan en halv minut!
Sen inser jag att vi måste runda ett staket innan vi kan komma till de där flaggorna och tiden var inte alls någon form av rekord.
Vilken miss.
Av mig.
Jag kommer ikapp haren och lägger mig bredvid.
Han försöker släppa  fram mig, jag bromsar.
Låter honom ta fart.
Han ska leda, inte tvärtom.
Det skulle skaka om universum.
Jag skulle springa fel.
Jorden skulle vridas runt sin lutande axel och natt bli dag, upp bli ned och tunnelljuset slockna.
Bäst att han springer före.
 tunnel-run-myranmimmi

8km.

Highfive med Intersports personal.
Vågar inte berätta att jag torkat snor med handskarna de senaste 4 km.
De kommer troligtvis ligga nedbäddade i förkylning med varsin tv-serie om 3 dagar.
Sorry, men ni tjoade så glatt och man kan inte låta en högfemma bli hängande hur som helst.
Borde passera 8km på 32min för att ha en chans på drömgränsen.
Klockan visar 33,5.
Jag har bråttom nu.
tunnel-run-jessiorth

Blacklight. Hur häftigt som helst!

Proppar i vägen

Hur kommer det sig att människor som är kapabla att beställa startplats, ta sig till start, förstå tid och färgkod, inte kan fatta att de ska hålla till höger när de går?
Eller hasar sig fram?
Mina sämsta sidor tränger fram till ytan när jag blir tvungen att hoppa över kravallstaketens ben för att inte snubbla.
“Kommer på vänster!!” Skriker jag så fort någon slöfock tornar upp framför mina trummande ben.
Hell yeah! Jag ska slå rekord!

Jag tror haren är nöjd.
Bakom honom springer nu en mistlur som håller fältet fritt.

9km.

En km kvar. Var är haren?
Borttappad. Jag visste det!
Skulle aldrig ha släppt honom.
Haren?! Komsi-komsi!
Det är tungt nu.
Jag hör mig själv stöna ut ett “fy fan” och en kvinna bredvid mig peppar på.
Bra jobb!
Det går uppför.
Loppet kommer avslutas med världens jobbigaste backe.

Målgången skymtas på krönet och publiken hejar.

Det brinner i bröstet, piper i rören och krafterna är precis på väg att ta slut.
Luften är kall och krispig. Inte så varm och fuktig som i tunneln.
Den lilla publik som har tagit sig till platsen hejar så gott det går.

Jag sneglar på klockan och anar personbästa.
Vill komma ikapp haren.
Vill krama honom!
Tacka honom!

Sensorerna på mållinjen piper när de blir stämplade varsin gång av min vänstersko.
Resultatet ska formligen stansas in i historieböckerna.

Och jag går äntligen i mål.

10809860_291013327763550_678781259_n

I mål. Äntligen i mål.

42:20 och nytt personbästa.

Men haren är borta i vimlet.
För evigt.
Sorgligt på något sätt.
Sorgligt att vi inte fått ta avsked ordentligt med en gemensam selfie.

 

Då slår det mig.

Han har ju inte haft den blekaste aning om att jag jagat honom en mil.

 

 

 

2017-05-18T21:10:08+00:00 By |Krönika, Löpning|2 Comments

2 Comments

  1. Viktig att veta inför Tunnel Run 2014 22 november, 2014 at 23:26

    […] 2: Här hittar du en historia om hur det var att springa Tunnelloppet […]

  2. Resultat Tunnel Run - Tunnelloppet - 2014 23 november, 2014 at 07:19

    […] Att springa Tunnel run […]

Vad tycker du om det här inlägget?