Ångaloppet – Revanschen.

angaloppet-start-2915

Bild från Nadja Odenhage

Mitt första swimrun, 2014.

För ganska precis ett år sedan sprang jag mitt första swimrun.
Svårt att tänka sig nu.

Då var jag ingen löpare, ingen simmare heller egentligen.
Alltså, som räddningsdykare är det bra att kunna simma, men oftast försöker vi bomba till botten.
Att sjunka som en sten.
Fantastiskt vid eftersök, värdelöst på swimrun.

Och distansen 20km löpning.
Nästan en halvmara!
Det närmsta tidigare var en outnyttjad biljett till Göteborgsvarvet och gången jag sprang vilse.
I just Göteborg.
Personbästa, tack vare det, 12,5km.
Check!

Snygg-Johan köpte biljetter och jag lovade honom vara i god form.
Två vänner från Göteborg ställde upp, hetsade och sen var bollen i rullning.

Men en rullande boll är inte mycket att ha och min ytterst hemliga plan var att enbart gästspela i Nyköpings skogar.
De där bindgalna skogstokarna kan gott ha sin sport i fred.

Ok, Ångaloppet 2015

Du förtjänar din plats i starten

På alla tävlingar de senaste åren, har startgrupperna varit löjligt lätta att infiltrera. Antingen genom ett snällt mail till ledningen, ett smörigt samtal med funktionär eller genom att helt sonika råka smyga in i fel startgrupp.

Det funkar inte i Nyköpings lömska skogar.

På Ångaloppet behöver du en biljett.
Till en startgrupp du fått ansöka om.

Trots att jag möjligen skarvade lite och underströk noga att både jag och Snygg-Johan springer milen under 40
(Alltså, att vi tyckte oss ha ambitionen att träna så mycket att vi borde kunna fixa milen kring 40) så sattes vi i startgrupp 2.

Men hallå!?

Med typ 100 personer framför oss, hur ska vi då kunna ösa fram i täten och stoppa alla bakom som vill vinna? Ok, ny taktik.

Nytt år – Nytt lopp – Ny taktik

Förra året såg jag till att vi ledde loppet i säkert 500 meter, för att sedan personligen gå in i väggen.
I år fick det absolut inte upprepas menade Johan flera gånger och tvingade mig att gå med på att ta det lugnt.

I alla fall loppets första 7km.

Jag nickade upprepade gånger med huvudet och lät trovärdig när jag höll med. Innerst inne oroade jag mig mest över hur snabba de andra såg ut.
Alltså, egentligen borde vi borde dra på lite.
Gärna i starten.
Jag sneglade på Johan, han läser tankar ganska bra, och han växlade snabbt upp hoten. Han menade på fullaste allvar att min pulsklocka skulle i sjön om jag drog på.
Alternativt i havet.
På Ångaloppet finns nämligen båda möjligheterna.
Jag fortsatte att nicka.
Sakta.
“Han är envis, den där Johan.” Tänkte jag för mig själv och smög närmare startsnöret. Försiktigt.

angaloppet-webben3

“Jag biter honom till höger i dolmen, sen springer vi allt vi kan! OK?”

The Final Countdown – again.

Grupp 0 och 1 packades ihop och skickades iväg.
I grupp två stod vi alla med andan i halsen.
När speakern meddelade att vi var på tur, gick en stötvåg genom gruppen och synkront började det fipplas med samtliga deltagares tidtagarur och GPS:er.
Den speciella atmosfären, när kroppen inte riktigt vet vilken känsla som är bäst utan låter allt gå på max, bredde ut sig innanför avspärrningsbanden.

Plötsligt smyger Johan upp bredvid mig (Yes!)
Ett ypperligt läge att rycka i starten!

Jag gjorde mitt bästa att psyka de runt oss genom att se supercool ut med ett finger på min pulsklockas startknapp. Johan stirrade blint på repet mellan oss och tävlingen i supersnabb startposition.
Han gjorde sig snabb.
Nu jävlar.
Om några skälvande sekunder ska vi ta..
Revansch!

angaloppet-webben1

Tut-i-luren din kalsong-jocke!

Pang och iväg!

I samma sekund som mistluren ljöd var alla löften som bortblåsta.
Med några snabba kliv och lite diskret armbågande, låg vi tvåa i gruppen.
Johan klev in framför mig och tog täten i vårt lilla tvåmanslag av värkande bröst och nervösa egon.
Fan, det där brukar vara min plats.

wpid-dsc_0002_20150812121942606.jpg

Vasaru?

Jag gjorde mitt bästa att hålla andningen normal och tassa bakom honom i hög fart. Med öronproppar “för simning, sömn, studier, dusch, arbete..” måste jag ha andats som en döv pratar. Johan menade att han hörde mig frusta hela tiden, samtidigt som jag med yttersta ansträngning lyckades ana vad han sa varannan gång han ropade.
Vadå frustade?
Pulsklockan menar att jag bara har 102 i puls, i 4-minuterstempo.
Jag kan väl inte frusta?
Shit vilken kondis förresten!
Oh nej, där fick den kontakt. 172 i puls!
Kommer det här hålla hela vägen?

Omkörning på vänster!

Redan efter exakt 2,37 km (Love you Tomtom!) kom vi ikapp det första paret som startat 5 minuter före.
En skogsstig.
Smock, kloffs, i lera och sen förbi.
“Hahaha!” Skrattade jag ödmjukt inombords när vi lämnade dem bakom.
Som två maskiner vräkte vi oss fram i skogen.
I ett tempo som skulle kunna skrämma slag på vem som helst.
Åtminstone mina fotleder.
Terrängen på Ångaloppet är minst sagt obanad. Ett snedsteg nu och VM ligger pyrt till, vilket också på något sätt är tjusningen med loppet.
Det gäller att hålla tungan rätt i mun och fötterna på rätt sida tyngdpunktens vertikala axel.
(Eller vad det nu heter som håller oss från att ligga raklånga i gräs.)

Ut på grusväg och smattrande fötter.

De enda i vår startgrupp, som fortfarande var framför oss när vi gled ut på loppets enda långa grusväg, var ett par grabbar i svarta badbrallor och tighta tröjor från HEAD.
Dressing up like twins huh?

Efter 6km som tvåa fick det vara nog.
Nu kommer vi!
Med smygande smattrande fötter passerade vi.
Smygande som om vi var oroliga för deras egon och därför lät dem varsamt sjunka ner i den avgrundsdjupa håla av bitterhet som är så starkt kopplad till omkörning.
Typ så.
Eller kanske mer “Hej och hå! Kommer på vänster!”
(Det skulle ytterligare 2km senare visa sig att de var fenomenala simmare och vi skulle ännu mer ångestladdat få lämna tillbaka platsen, men det visste vi inte nu när vi flaxade så fint med våra hummelvingar.)

simmasverige-7543

Loppet rullar på som det ska, det går bra nu

Många av hinderbaneloppen som jag sprungit omsätter miljarder (nästan) men har ändå svårt att förklara för löpare om de ska höger eller vänster.
Eller bjuda på kranvatten i målområdet.
Här har vi ett “litet” lopp ute i Nyköpings skärgård som kan snitsla banor i terräng som är knappt möjlig att forcera med bandvagn. För att inte tala om morotssoppan i mål som är tillagad med sådan kärlek att klockorna stannar av hänförelse.

Jag bli varm i hjärtat när entusiaster tar tag i taktpinnen, och inte bara är ute efter att sno åt sig pengar och dra till Visby.
(Heja Ångaloppet! Buhu Superior!)
Om jag någon gång ska anordna ett eget hinderbanelopp så ska det vara tillsammans med någon som anordnat Swimrun innan.
Lätt!
(Blink, blink Ångaloppet)

angaloppet-5

En efterbild före loppet. Man har väl rutin?

För evigt frälst men klockan dör

Nåja.
Tillbaka till loppet.
Det händer något i skogen.

Förra gången hade jag skavsår vid 2km, ångest vid halvtid, myterivarning vid 14km, krampkänning vid 17km och nära-döden-upplevelser vid 19km.
Bortsett från en kort eufori tack vara stora mängder socker vid den andra vätskekontrollen (Ja, jag kan möjligen ha ätit 6 sådana dextrosol i en tugga) så var förra årets lopp bara en lång smärtsam skärseld.
Med skavsår.

Den här gången kunde jag njuta av naturen, titta på vackra byggnader, snick-snacka med andra löpare och vinka till publiken.
Vilken fantastiskt publik förresten!

Förra loppet fick Johan vänta på mig vida varje löp- och simsträcka (vilket innebär hela loppet alltså) men i år inser jag att jag drar Johan i löpningen och ligger närmare honom i simningen.

Vi springer om fler löpare än som springer om oss och vi kliver in på en tid bättre än förra året med en plats högre i listan. Banan är blötare och tyngre än förra året, ändå går allt så mycket bättre!

Det enda egentliga missödet är min pulsklocka som lägger av.
Efter 18 km dör batteriet och även något inom mig.
Johan däremot blir överlycklig.
Han slipper mina påtvingade statusrapporter men jag tappar värdefull statistik.
Hur ska jag nu kunna analysera hastigheten, stegfrekvensen, höjden och pulsen?
Det här är skandal!

Det är då jag inser det.

Jag har förändrats.

Jag har fanimej blivit en löpare.
En skogstok.
En skogsmulle på speed.
En idiot som älskar att springa på gränsen av sin förmåga och då och då känna sig lite lagom vilse.
En swimrunare som vill skandera;

Mer swimrun åt folket!

 

angaloppet-webben2

Tur att jag hade min finaste min, när de fotade i målet.

 

 

 

Länkar som på något sätt är relaterade till det du just tvingat dig igenom:

>>Pulsklocka – Allt du behöver veta

>>Swimrun – Utrustning

Ångaloppet 2014 – En löpares bekännelser i tre lååånga delar:

>>Ångaloppet 2014 del 1
>>Ångaloppet 2014 del 2
>>Ångaloppet 2014 del 3

2017-05-18T21:09:40+00:00 By |Uncategorized|1 Comment

One Comment

  1. Slipp yrsel på Swimrun! 16 augusti, 2015 at 23:17

    […] testade att springa Ångaloppet med mina Macks Pillow Soft Earplugs, som har legat i min träningsväska så länge att jag glömt […]

Vad tycker du om det här inlägget?