Skistar-Everest-Challenge-logo

Berget kallar men biljett saknas!

Tävlingsdagen närmar sig och jag står utan biljett.
Det finns ingen att tävla med och jag har inte tränat specifikt inför loppet.
Inser att jag sitter och hoppas på att mirakulöst få en biljett.
Då dyker Utemagasinet upp med en tävling om två startplatser.
Jag lyckas vinna en av  de två biljetterna, och får tipset att springa med den andra vinnaren.

Hmm.

Ska jag köpa grisen i säcken?

Vem är den där Sebastian Lantz egentligen?
Jag vill inte ha någon soffpotatis som suttit och väntat på att mirakulöst vinna en biljett, jag vill ha någon med klipp i steget!
(Jo, jag vet, men inte springa med någon annan som väntat på mirakulösa biljetter, en räcker!)

Robert, som jag körde  från Tough Viking -14 ska också springa loppet.
Han får bli min lagkompis.
Vi bestämmer oss för en ohederlig allians.
Alltså, vi hjälps åt om det funkar men samtidigt sticker den som är snabbast ifall det finns möjlighet..
Robert är med på noterna.

Broddar som du bland annat kan hitta på Addnature

Broddar som du bland annat kan hitta på Addnature

På plats i Hammarby.

Mitt startnummer kan inte hittas och jag fryser till is.
Tjejen i registreringen ger mig en reservplats och Superkroppen.nu faller bort som lagnamn.
(Synd.)

I fickan ligger mina  så kallade broddar och värker.
Det står klart och tydligt att stegjärn och spikskor är förbjudet, men att broddar är OK.
Mina broddar äter spikskor till frukost och jag är nervös att någon ska förbjuda dem på plats och att jag ska följa med i bara farten.
Som att komma med en kamphund till en tävling för marsvin.
Men samtidigt.
Det stod att broddar var OK och broddar är precis vad jag har.

Uppvärmning i startfållan

Några representanter från Actic värmer upp gänget med olika övningar men de flest kör sin egen grej. Det är en mycket spänd stämning och alla sneglar på klockan som sakta men säkert närmar sig 17:15.
Min klocka visar 128 i puls. Innan jag tagit mitt första steg!

Everest-challenge-banan

Ungefär som banan såg ut. Fast lite mer kantig.

Rakt upp för backen och grannen halkar.

Jag har två vanor jag fasen inte kan bli av med.
Att rusa i starten och att överskatta mig själv.
Bakom finns Robert och är minst lika laddad, även om han är lite mer tystlåten och inte lika fladdrig som jag. Hans strategi är att ta det lite lugnare.
Min med.
I alla fall i tanken.
Pang!
Of we go!

Vid det första hindret halkar killen bredvid mig med sin högerfot.
All kraft försvinner i ett luftsteg när han går ner på knä.
Han är snabbt upp igen men sekunden i backen och mina broddar har gett mig ett försprång.

Trådrullar för jättar

Andra hindret består av gigantiska trådrullar som ligger huller om buller, med hejande publik på sidorna.
Jag tar sats och struntar i alla planer om att ta det lugnt.
Jag kan inte låta bli att satsa allt på att dra ifrån.
I backen upp mot baksidan leder jag loppet och är på jag på väg att upprepa misstaget från Ångaloppet.

Det finns en väg upplyst av marschaller och en väg målad med blå färg.
Vilken är rätt?
Var ska jag?
Tusan också!
Med Ångaloppet fortfarande färskt i minnet, slår jag av på takten och släpper förbi en person.
Men bara en!
Jag behöver en hare och någon som kan visa vägen.
Men den här gången skall inga fler få komma förbi!

Everest-challenge-2

Innan Superkroppens superbroddar perforerat hindret.

Hindren betas av.

Vi möts av stormvindar och iskyla, stegar och containrar.
Det kryps, hoppas, slängs och brottas längs vägen och det blir aldrig lugnt.
I bästa fall skrå med snedställda fötter, i värsta fall lodräta isväggar eller branta stup.
Ställen där du riskerar tappa fästet och där de som lockas att glida ner, allt som oftast, hamnar i skyddsnäten med böjda ben.

Everest har verkligen ramlat över Hammarby och ligger nöjt på sidan när vi kittlandes springer runt på dess snötäckta buk.

Precis som ett riktigt berg.
Varken rättvist eller orättvist.
Bara förbaskat, slumrande, farligt.
Ett snedsteg och tävlingen är över.

Ledaren har stuckit.

Det gick inte att hålla hans tempo.
Kampen ligger nu om loppets andraplats.
Vid hindret Labyrint dundrar vi in i olika gångar och jag lyckas plocka några sekunder på ledaren.
Inte mer än rätt.
Tidigare har en funktionär missat att vi kom springande och det var millimeter från att jag och 3:an stämplade målgången som en mellantid.
“Var kommer ni ifrån?”

Efter att de visat oss rätt brakar jag och 3:an ner för backen.
Nästa hinder är ett rör som är 6 meter långt och jag kan precis krypa i röret utan att fastna.
Killen på plats nr 3 är lite större. Han måste åla och jag kan dra ifrån.
Nu ska jag inte tappa det här!

Efter ytterligare några strapatser är jag framme vid ishindret.
Huvudet vill inte riktigt följa med och jag förstår inte instruktionerna som ropas ut.
Funktionären pekar mot en lodrätt isvägg.
Ska jag upp där?
Hur ska det gå till?
Tack vare mina sprillans nya Inov-8 och monstren till broddar, tar jag mig upp med gravitationsföraktande stil.
Endast en hårsmån från att trilla ner.

Sista hindret.

Jag tvingar mig själv att springa även om benen skakar och jag tvingar mig att tänka att:

För varje trippande steg, ökar jag avståndet till de som går.
För varje steg jag går, knappar de som trippar in på mig.

Till slut vill benen ge upp fullständigt och jag testar att krypa på alla fyra.
Armarna tycker det är en strålande idé, tills de också får mjölksyra.

3:an kommer ikapp bland repen och jag hör mig själv resonera att det är lugnt.
Det är OK.
Andra plats är bra, men 3:e plats är också OK.
Han kan få min andraplats.

Precis när han ska passera kommer det över mig.
Det jag kämpat för så hårt är på väg att försvinna.
Andraplatsen som gett mig blodsmak och muskelvärk, krampaktig löpstil och mjölksyra är på väg bort!

Jag får nya envisa krafter.
Med mjölksyrastinna gummiarmar, drar jag mig förbi med hjälp av repen.
Folk vid sidan ropar att bara målet är kvar och jag ger allt.
Verkligen allt!
Benen värker, lungorna skriker och armarna domnar.
Innan jag stämplar mattan och hör det glädjande pipet ser jag trean ett par meter bakom.

Jag tror bestämt jag fick behålla andraplatsen i alla fall!

Resultat Everest Challenge 2015

Resultat Everest Challenge 2015

Hur det gick för Sebastian Lantz?

Han som vann den andra biljetten?
Sebastian som möjligen var ett osäkert kort?
Jo, du har gissat rätt.
Han vann hela loppet!

 

En flagga, på toppen. Utemagasinet befinner sig högst upp!

En flagga, på toppen. Utemagasinet befinner sig högst upp!

 

Glädje efter att ha sprungit Everest Challenge

Glädje efter att ha sprungit Everest Challenge. Fredrik Sträng i mitten

Vad hände sen?

Dagen efter får jag en uppdatering på fejan.
Det var visst en prisutdelning där mitt namn ropades ut.
Med en tom prispall bakom mig, hade jag helt enkelt i ett glädjerus sprungit vidare till bilen.

Så.
Jag var kanske inte den snabbaste på berget.
Men bevisligen tillräckligt snabb för att springa ifrån mina priser och chansen att briljera på en pall.

Over and out!

2017-05-18T21:10:00+00:00 By |Krönika, Löpning, Träning|0 Comments

Vad tycker du om det här inlägget?