green-earth-valter2

Smoothie criminal

Jag betraktar min son.

Han är snart tre år fyllda och är sprudlande glad.
Han fladdrar runt i vardagsrummet, fullt upptagen med sina egna lekar där reglerna ändras för stunden. 
Han springer, jagar, angriper soffan, brottas lite och sparkar iväg en boll i förbifarten.
Han skrattar mycket och ofta och är fullt upptagen med sig och sin lek.

Min äldsta son älskar parkour.
Tillsammans med sina kompisar ränner han runt i grannskapet inspirerad av klipp från Youtube.
Full fart i löpsteget, klättrandes över stock och sten, springandes över ologiska tomtgränser.
Stolt som en tupp dundrar han in i köket för att berätta om sina senaste bravader.
I kläder så smutsiga att jag har svårt att avgöra vilken färg de salufördes i.

Han älskar också studsmattor.
Och att göra volter.
Då brukar jag däremot sitta med en kaffekopp och titta åt ett annat håll, med varenda cell i kroppen på helspänn, intensivt lyssnande och säker på att han ska bryta nacken.

Jag försöker hejda honom lite.
Jag är vuxen och vet vad som är farligt.

Mellan oss finns oceaner av evighet och oförstående.

Själv är jag vuxen.

Tillsammans med andra halvdöda gubbar går jag runt i livet fullt upptagen med vuxna saker som huslån, eventuella amorteringskrav, värmepannors vara eller icke vara och tågets förseningar på hala spår.
För att inte tala om favoriten “när hör verkstaden av sig?”
Vår bil står nämligen, efter en omgång med en hårdnackad skåpbil, med utlöst krockkudde bland 30-40 andra bilar.  Som bilverkstaden efter en vecka fortfarande “snart ska kolla på”.

Som vuxen skrattar jag inte lika ofta.

Det finns liksom inte tid att fnissa åt så mycket, när matkassar med fullkornspasta ska släpas hem under stressen att komma försent till dagis.
Eller under den latenta, inneboende, press att återigen missa något viktigt datum i skolans planering.
Eller att ett arbetspass som förskjuts, ska förvränga alla semesterplaner.

Ja du vet, det där vuxna ansvaret som ligger som en våt filt över allt som barnet inom dig egentligen vill att du ska plocka fram.

wpid-14305729398473.jpg

Däcken. Jag måste byta däcken!

Men så ibland. Händer. Det!

Ett hinderbanelopp inom räckhåll och en start som räknar ner.

Plötsligt fnittrar jag inombords, nattens bristfälliga sömn är som återskapad, kläder som smiter runt kroppen blir en stålmannendräkt och jag känner mig precis lika intensivt levande som när jag var barn och cyklade ner för mördarbacken.

När starten går och jag plötsligt svävar fram, då stegen känns så lätta och kroppen som gjord av kraft på fullvarv utan tillstymmelse till trötthet.

Då känner jag mig så där levande som mina barn ser ut att göra.
Plötsligt är en sten ett monster som ska brottas ned, en trappa ett hinder, ett staket blir en språngbräda och en ramp något som ska springas upp för.
Helt naturligt blir ett stort dräneringsrör något jag ska åla i och en bäck något jag absolut både vill, och måste, krossa för att ta mig framåt på banan.
Framåt i livet!

När jag i vanliga fall undviker vattenpölar som Dracula vitlök, njuter jag plötsligt intensivt av det kloffsande ljud som bildas när skorna försöker vräka ur sin barlast av lera.

Glädjen efter Gropen Extreme

Det finns inga hinder.. bara hinder!

Efter ett lopp sitter jag under flera timmar och ser på saker med mina hinderbaneögon.
Mina barnsliga hinderbaneögon.

Grannens staket känns inbjudande ut, taket verkar klättervänligt, trappan i huset blir en rutschkana och jag och mina barn kan på allvar närma oss varandra på samma glädjefulla, barnsliga, nivå.
Fnittrandes över vilka möjligheter som finns runt oss.

Sen sänker sig vuxenheten sakta igen.

De bundna lånen gör sig påminda.
Räntan som då var så låg känns nu så kvävande hög.
Bilens frånvaro pockar på uppmärksamhet och soporna som sopbilen missade att hämta, sväller i soptunnan.

Plötsligt ter sig inte längre grannens staket, inbjudande längre.

 

Varför skulle jag vilja hoppa över det förresten?