OCR European Championships

OCR European Championships

Det här är inte ett klagobrev.

EM var fantastiskt, och till stora delar, ett välorganiserat lopp.
Tyvärr dock med några barnsjukdomar.
Barnsjukdomar som stavas kö.
Där ett försprång på flera minuter käkas upp ifall du ställer dig fel.

Men.
Inlägget ska inte handla om självömkan.
Det ska handla om världens mest fantastiska lopp och misstag du aldrig får göra.

När du har läst klart kommer du vara duktigt förberedd på nästa EM!

Enjoy!

flying-like-a-boss

Here we go!

Loppet börjar med en vägg.running-like-a-boss
Varje minut släpps 10 löpare iväg och bakom väggen ligger tidsmattan.
Jag tar ledningen direkt.
I´m on!

Kvapil, som står i publiken och väntar på sin start, tecknar att jag ska ta det lugnt.
Men jag öser på.
Jag har bestämt mig för att lyssna på kroppen, och den vill iväg!
Att släppa löpare varje minut är OCREC´s lösning på risken för kö.
Den ska visa sig fungera dåligt.

Vasaru?

När jag kommer till de första lerhindren, gör jag loppets första felaktiga beslut.
Med lera i hela huvudet lämnar jag lergropen som inbäddad i grusig bomull.
Jag har svårt att höra folk runt mig.

Wasser bitte nein redbull in se glasse” försöker jag på bästa hitte-på-tyska vid Redbulls vätskekontroll. (Varför nu tyska skulle fungera bra i Holland.)
Jag sveper ett glas och tvättar av det värsta med två andra.
Håret, ögonen, ansiktet och munnen känns bättre men vänster öra är fortfarande igenkorkat med grus.
Skit samma.
Lerproppen skapar en behaglig tystnad runt min vänstra sida.
(Och ett framtida besök på akuten, men det vet jag inte nu.)


Lärdom 1.

Akta dig för lera.
Dyk aldrig i okänt vatten.
Håll mun, ögon och öron stängda.


fjord-drop-youtube

Fjord Drop

Efter Fjord Drop och Sand Bag kommer det första hindret från Survivalkulturen.
Stockar, rep och nät i en salig blandning.
Folk paralyseras.
För första gången inser jag att köerna kommer bli ett reellt problem.
Jag räknar huvuden för att hitta den kö som ser bäst ut.
Där står också Pappafys och stampar så vi hinner byta några ord.
Pappamys med pappafys!
Efter 9 minuters väntan drar jag mig upp för den spanska ryttaren och ger mig in i Survivalvärlden.


Lärdom 2.

Skanna av köerna.
Ta inte rygg på någon som ser slö ut.
Välj en linje som är ledig eller så tom den kan bli.
Gå aldrig ut på ett upptaget rep.


Tävlingsbanan-gps-klocka

Haj på daj, Runners high!

Jag dundrar på och gläds åt att GPS-klockan visar hastigheter under 4 minuter per kilometer.
Jag svävar fram och plockar placeringar.
7 kilometer och tomt bakom.
Löpare passeras.
De får se min rygg sakta lösas upp av horisonten.
Jag är elektrisk.
Så stark i benen.
Hjärtat får blodet att virvla runt i ådrorna.
Ostoppbar.
Och kanske något överladdad.
Runners High inträder.
Benen känns påverkade.
Sakta med säkert kommer små hallucinationer.
En dörr av tejp visar sig vara en avstängd genomfart.
Jag missar en uppstickande rot med blotta förskräckelsen.
Millimeter från att slås omkull.

Varningssignaler som såklart inte tas på allvar.
Det är det fina med runners high.
Där den nya verkligheten är verkligare än något annat.
En grumligt, euforisk, lätt overklig men så oerhört verklig verklighet.
Plötsligt blir det svårt att svara exakt på enkla frågor, eller hitta vägen i en snitslad bana.

Traversrepet.

Alla tävlingar har något jävla hinder som ska visa sig bli en ny nemesis.
Är det inte Sternum Fucking Checker på VM, så är det Mr Snorhala Rampen på Toughest eller traversrepen på EM.
Enkla basala hinder som aldrig ställer till det på träning, men som plötsligt erbjuder enormt motstånd på tävling.

”Is this the way and can I go here?”

Jag blir plötsligt osäker.
Var börjar hindret?
Funktionären pekar ut ett rep och jag har redan glömt lärdom två.
Välj för fan ett rep som är tomt!
På bortre halvan av repet hänger en löpare.
Det verkar lugnt.
Han borde, med råge, vara klar när jag når hans position.
Jag kan inte ha mer fel.
Så fruktansvärt fel.


Lärdom 3.

Tänk efter en extra sekund när du känner att din verklighet inte längre är samma verklighet som funktionärerna verka leva i.


traverse-rope

(Just det här traversrepet har inte skrivit brevet.)

Tillbaka till repet

Efter en halv minut är jag framme vid löparen.
Han ligger i en cat crawl.
Han skriker.
Pungen intrasslad i fibrerna perhaps?
Funderar på möjligheterna att skaka ner honom.
Han försöker dra sig fram.
Skriker.
5 centimeter.
Jag försöker också en cat crawl, måste vila armarna, men lyckas inte.
Jag är helt slut och repet instabilt.
Eller tvärtom.

Hängande i knäveckan försöker jag nå repet bredvid.
Klockan tickar obönhörligt vidare och krafterna dräneras.
Jag skriker att ”you better drop down or keep on moving” men han sitter fast.

Stumnade armar, kokande ilska.

”Come on and reach my hand!”
Funktionären ropar och löparen drar sig skrikande några centimeter till.
Folk passerar till höger och vänster.
Någonstans under mina sleeves har huden punkterats och blod tränger fram.

Är han tysk?
Jag skriker i falsett att han ska hoppa ner.
”Shajse! Hoppensi offse repe!!”
Till slut når han fram till funktionärens utsträckta hand men lyckas riva ner mig i samband med att han trillar av.
Mina underarmar skriker sig hesa när funktionären menar att jag måste börja om.
”No fucking way” menar jag ödmjukt, underarmarna håller med.
Stenhårda som trästockar.
Obrukbara.

Enligt regelboken får du inte hindra löpare bakom, men samtidigt måste du visa hänsyn till dem framför.
4 minuter hängande i ben och armar.
En ohållbar situation.
När ytterligare en löpare faller ner i anslutning till oss, låter funktionären alla passera.
Jag springer om repmarodören och mitt mörkaste inre fantiserar om att karatesparka ner honom i diket.
(Fast på ett snällt sätt.)

tomtom-gps-ko-em

Tre tillfällen med kö. På ett EM.

Slutet på drömmen har redan börjat.

Höger vad krampar och jag springer som en giraff med rakt utsträckt ben.
”The next obstacle is the last!” Glada nyheter men jag orkar inte tänka.
Vadå obstacle?
Jag ser det sista hindret.
Och en lång kö.
Kö.
Igen.
På ett EM.

Efter en evighet förblir framtiden höjd i förnekelse.
Vid två tillfällen kommer jag fram till de romerska ringarna.
Båda gångerna trillar jag ner.
Trillar ner!
Vafan.
TRILLAR NER!
Ringarna, det enklaste delen i hindret!
Jag svär högt och gråter inombords.
Fucking EM, jag kan se målet!
Och Cajdert.
Och hundra andra som pustar ut.

Tillbaka igen.
Tredje gången måste vara gillt!
Ny halvtimme i kö.
Smärtan i den krampande vadens uppskrapade hud, gör att jag trillar av repet.
Skiter i tredje gången gillt.
Börjar om.
Fjärde gången gillt!
Sweepern får plocka mig av banan med våld.

grain-of-sand

Armbandet. Det lilla sandkornet av hopp.

Jag tvingar mig själv tänka tanken att alla jag älskar ska dö.
Att planet hem kraschar.
Att bloggen ska få virus.
Hemskheter som ska inträffa om armbandet ryker.

Som slutscenen i Den oändliga historien har jag ett sandkorn kvar och det ska ingen få ta.
Fumlar med obrukbara kroppsdelar.
För sista gången når jag ringarna.
Armarna sönderkörda.
Jag trär in dem och klättrar som om händerna var amputerade.
Med armbågslederna.
Hallå där, helt ny smärta!
Det funkar!
Jag tar mig förbi!
Bara träskorna kvar.
Omtöcknad.
9 träskor mellan kraschat plan eller målgång med armband.

Det får inte gå åt helvete nu!

Last Obstacle OCREC

Med nöd och näppe når tåspetsarna den avslutande stocken.
Samtidigt som de sista krafterna rinner ur mina underarmar.

Jag får behålla mitt armband.
Och jag tar det till Sverige, tillsammans med en medalj, en t-shirt och en lerinpackad öroninflammation på ett plan som inte kraschar.

Jag har aldrig varit så glad över ett armband i silikon.

 


Lärdom 4.

Glöm inte bort lärdom 2.


 

http://ocreuropeanchampionships.org/2016/06/15/results-with-wristbands/[/fusion_text]

2017-05-18T21:09:00+00:00 By |OCR|1 Comment

One Comment

  1. firstcamethestars 17 juni, 2016 at 21:27

    Men shit vad tråkigt att det var så långa köer. När du skrev kö först såg jag framför mig en kvart kanske som mest men en halvtimme per försök låter ju helt absurt.

    Hoppas pa bättre nästa år!

Vad tycker du om det här inlägget?