wpid-dsc_0035_20151010130248811.jpg

Dörren öppnas och han kommer in. Mannen.

Kirurgen. Den meriterade.
Så vuxen, manlig och självsäker.
Men ändå så skör.
Det han ska prata om, kommer mynna ut i en fråga.
Frågan är viktig.
Svaret livsavgörande för flera men inte någon som vi bryr oss om.
Blir svaret nej, kan fler sätta livet till.
Blir svaret ja, kan liv räddas.

Frågan är alltså otroligt viktig.
Situationen så svår.
Han tassar fram på ett minfält.
Den vuxne starke mannen med tjockt svart hår och kraftiga, men noggranna, händer förminskas.

Jag tittar på kirurgen.
Han famlar med orden.
Han kommer aldrig kunna lära sig detta fullt ut.
Han vill inte lära sig heller.
Att lära sig skulle vara att bli disträ, nonchalant och inte längre finkänslig.

Att prata om det, som ska pratas om nu, kan aldrig bli rutin.
Det får aldrig bli rutin.

Världen har vänt sig.

Det har gått ett skälvande dygn.
Ett dygn sedan marken rämnade, vreds ett varv och då blodet rusade med gravitationen.
En evighets, evighet men också bara ett ögonblick.
Framtidens näve djupt inborrad i mellangärdet, pressad baklänges.
Jag vill vara kvar, stoppa tiden, backa tiden, krypa in i tiden, men framtiden tvingar mig framåt.
Bakåtvänd.
Puttar mig baklänges.
Klockan tickar. Tågen rullar. Det har bara hackat till lite i verklighetens skiva.

På T-Centralen

Det är på T-centralen det sjunker in.
Att verkligheten är verklig och att den aldrig ska bli den samma.
Insikten slår mig.
Hårt.
Att ingen vet.
Att ingen kände att värden rämnade igår.
Att ingen uppfattade den jordbävningen mitt i centrala Stockholm.
Att livet rullar på som vanligt trots att det inte borde.

Det känns så jävla overkligt.
Runt mig myllrar folk i strida strömmar.
Som att vara i en bubbla.
Längre fram i livet ska jag uppleva denna bubbla igen. När min nyfödda son transporteras mellan sjukhus i framryckande ambulans.
Den gången ska det finnas liv att rädda, att kämpa för.
Ett nytt, bräckligt och trevande liv.
Så skört men inom räckhåll för räddningen.
Den här gången är det försent.
Nu finns något annat att rädda.
Någon okänd som ska glädjas åt vår sorg.

Jag spottar och fräses inombords.

Jag betraktar människorna.
Dömande.
Det är så jävla orättvist.
Så många andra som inte tagit chansen.
Som bara lever på.
På rutin.
Utan att ens uppskatta det.
Mitt liv är kaos.
Och jag ska tvingas välja.
Välja om andra ska få leva.
Om döden ska få bli liv eller om döden ska bli vägen för fler.
Folk som inte ens vet mitt helvete och offer.
Jag bestämmer mig i affekt.
Jag ska bara hjälpa någon som förtjänar det.
Jag ska bli både domaren och bödeln.

Den tysta bomben

Kirurgen harklar sig.
Vi befinner oss återigen i rummet på sjukhuset.
Vi är bortom gråt. Tårar saknas.
Det är tomt.
Väggarna kala.
Vi är trötta, viljelösa.
”Har ni pratat om donation?”
Frågan kommer som en bomb men briserar bland döva.
Vi tar inte in.
Inte fullt ut.
Som om att min pappas organ skulle kunna doneras och att han skulle kunna komma tillbaka.

Han ser besvärad ut.
Som att han också menar det.
Det besvärade.

”Nej. Det har vi inte.” Jag tar till orda.
19 år gammal ska jag ge bort det sista levande som finns kvar.
Det sista som går att använda.
”Men jag tror att han ville det. Vi tror att han skulle velat det. Att inga fler ska dö i onödan. Men ge inte hjärtat till någon jävla narkoman!”
(Det slår däremot ner som en bomb!)

Det tystnar och susar i rummet på samma gång.
En narkoman?
Vad fan är det jag säger?
Vadå narkoman?
Men just där och då orkar jag inte.
Jag orkar inte någon som druckit sig sjuk på drinkar och knarkat på lyxbåtar och nu, 25 hårda år senare, träffat Jesus och vill ha en ny chans.
Spanandes efter en bättre begagnad lever och ett fullt fungerande hjärt/lungpaket.

Det får inte bli så.
Hjärtat ska till någon som förtjänar det.
Någon som har livet framför sig.
Någon i min ålder med ambitioner.
Och jag bestämmer.
Nu gungar det även under kirurgen.

In i dimman

Det som hände därefter är höljt i dunkel.
Hur lyckades han?
Manövrera mig runt minorna, den bångstyriga 19-åringen, och få mig att förstå att jag inte kunde välja.
Trots att jag bestämde!
De kunde inte ta hänsyn till min önskan.
Samtidigt visade han förståelse tog sig tid att förklara.
Och utan att skriva mig på näsan det orimliga i att vissa inte ska kunna få en ny chans.

”Vi kan inte ge ett hjärta till någon där vi tror att operationen ska misslyckas. De måste ha bra värden. Då är de normalt unga och i övrigt friska.”
”Jag vill veta vem som får det. Hjärtat.” Plötsligt blev det livsviktigt att få veta.
”Det kan jag inte berätta. Men de kan kontakta dig. Om de vill.”

Veckorna går. Det nya livet formar sig.

Jag slår upp dörren till min lägenhet i Sundbyberg.
Pang bom och framåt.
Bråttom mot något.
Pappas radhus är sålt och jag har flyttat hemifrån för andra gången.
Den första gången till Göteborg för att livet kallade, den andra gången till Sundbyberg för att döden krävde det.

I lägenheten har det pågått en smärre teknisk revolution och jag har införskaffat både en nummerpresentatör och ett modem.

Det blinkar.
Presentatören blinkar.
Någon har ringt.
När jag inte kunnat svara.
Inte varit hemma.
Ett nummer jag inte känner igen.
Från Rimbo.
Ett annat riktnummer.

Jag letar på nätet.
Jag ringer nummerupplysningen.
Kikar i telefonkatalogen.
Det är ett par i Rimbo.
Båda står på numret.
Någon av dem har velat något.
Kanske något om ett hjärta?

Kanten på jordklotet.

Nummerpresentatören har plats för 50 nummer.
Varje nytt missat samtal, läggs framför på listan och flyttar numret från Rimbo vidare.
Vidare mot stupet och evigheten.
Varje dag i ett par veckors tid följer jag numrets kamp mot den platta jordens kant som sakta närmar sig.

En dag är de borta.

Både numret och möjligheten att ringa.
Oåterkalleligt och utan chans att kolla upp.

Det kändes inte längre lika viktigt att få veta.
Att donera är att skänka, inte att låna ut.
Alla ska, oavsett anledning, kunna få en ny chans till livet utan att påminnas om dödens närvaro kring gåvan.
Och det spelar ingen roll vad du har gjort innan, eller vilka beslut du kommer ta.
Livet i sig är det vackra och gåvan är absolut.

Men det går att stilla önska.

Och om du någon gång råkar få mitt hjärta, så önskar jag att du tar med det på något du egentligen inte vågar.
Men som betyder något för dig.
Något som får dig pirrig och lite tvekande nervös.
En situation där jag får slå lite extra.

Det är i de situationer jag själv känner mig som mest levande.

 

 

 

Ta ställning för eller mot organdonation här:
http://www.livsviktigt.se/Sidor/default.aspx