Tänk om du hade en magisk papperslapp!

Jag har så länge jag kan komma ihåg, vid jämna mellanrum, tvingat mig att tänka på en papperslapp.
Lappen ligger på ett bord, den är upp och ner och på den står tidpunkten då jag dör.
Det finns ingen orsak specificerad, inget möjlighet att ändra tidens gång, ingen förklaring eller frågestund.
Bara ett dödsdatum och ett klockslag.

Papperslappen.
Kittlande.
Som att tänka på rymdens eviga oändlighet och vad som finns bakom.
Papperslappen.
Skulle jag vända på den om den låg framför mig?

Min pappa dog när jag var 19

Han var bara 45 år gammal.
Då ansåg jag livet slut för någon så nära pension, nu känns det som att livet precis börjat.

Han dog innan klassiska, ärftliga, välfärdssjukdomar.
Knall fall i en hjärnblödning som enligt vissa landsting inte är ärftlig.
Jag är snart där. Lika gammal som han var.

Om några år ska jag passera datumet där det inte finns någon upptrampad stig längre.
Där okänd mark breder ut sig.
Okända sjukdomar ruvandes i arvsmassans mjuka gräs.
Redo att vakna till liv om någon vågar sig för långt längs livets stig och störa dem i sin dvala.

Jag får ett erbjudande

Efter min artikelserie om testosteron blir jag kontaktad av ett företag.
De arbetar med testtagningar och hälsokontroller i Stockholm.
Du kan visst få reda på precis allt möjligt, och de har bland annat en produkt som analyserar 38 blodmarkörer.
(38 stycken!)
Här kan jag kanske få svar på vissa frågor, som saknas i min historia.

Testet heter Stora Prestationstestet och namnet lockar såklart.
Men samtidigt kommer tankarna smygande.

Tänk om de ser något jag inte vill känna till. Hur ska jag då kunna få kunskapen.. …okunskapad?

Jag tar testet

En morgon gör jag det.
Jag åker till Karolinskas testmottagning.
Trots namnet finns mottagningar på många ställen i Stockholmsområdet.
Rör plockas fram och ett gummiband träs över min arm.
Jag känner mig nervös.
Och liten.
Jag tittar bort.
Sticket känns bara som en snabb ilning av kyla.
Jag får veta att rören med olika färger har ett undertryck.
Det är alltså inte mitt hjärta som pumpar in blodet i det och så snabbt som rören fylls, skulle jag alltså inte förblöda.
Jag tackar tyst för kunskapen.
Rören läggs i en vagga.
Som att blodet måste lugnas.
Jag vill också lägga mig i den där vaggan.

Sen glömmer jag bort testet i samma sekund som plåstret ryker inför yogapasset samma dag.
Jag är bra på att glömma tester.

Testresultatet kommer

Så vaknar jag en morgon och ser ett SMS.
“..nu är provsvar och läkarkommentar klara..”

Det hugger till.
Just ja, testet!
Jag kanske har papperslappen framför mig nu. Via ett klickbart SMS. Det knyter sig lite.
Vill jag verkligen veta?
Och om beskedet blir dåligt, hur tusan ska kunskapen kunna bli okunskapad?

Nyfiken fråga!

Om du hade en papperslapp framför dig det det står när du knallar vidare till pärleporten, skulle du vända och läsa eller avstå?

Coming Soon