Vikten av att våga vila
Det har varit en galen vår.
Helt proppfull med åtaganden och spännande äventyr.
Men den har också varit så full med grejer att jag för första gången på många år har tvingats att prioritera ner min träning.
Prioritera ner träningen? tänker du. Är det ens möjligt?
Jag vet, jag har tänkt samma sak.
Som brandman med obligatorisk träning på schemat är det lätt att slänga sig med att ”det alltid finns tid att träna” och, ”lägger du inte tid på din hälsa nu, så kommer du få lägga tid på att vara sjuk sen”.
Men jag är den första att skriva under på att detta kan vara lättare sagt än gjort.
SÅ mycket lättare sagt än gjort.
Dagarna flyter på. Stressen ökar.
Dagarna mellan träningspassen har blivit fler än vad de borde, min underbara pulsklocka har vänt sig mot mig och signalerar lite smått att jag underpresterar. Någonstans längs vägen kommer en känsla krypande.
Från början är det något diffust som tornar upp sig i horisonten, sen blir det fruktansvärt konkret och påtagligt.
Jag är på väg att återbildas till ett encelligt toffeldjur.
Jag får liksom inte till träningen.
Det är för mycket av annat.
Det blir inte av.
Hur blev det så här?
Min kollega i kontorslandskapet får en skeptisk blick över skärmväggen när hon kommer skridande med en rykande kopp kaffe.
Kan hon ha smörjt in min stol med muskelavslappnande medel?
Transportlöpning jagad av toffeldjur
Äntligen får jag snöra på mig skorna.
Det är måndag och löpturen som ska springas, är sprungen vid flera tillfällen tidigare.
Jag har koll på tiden och skamgränsen.
Under 28 minuter är nytt rekord, allt över 30 är för långsamt.
Det känns bra i kroppen.
Klockan påstår med all rätt att min konditionsnivå kommer att försämras om jag håller på så här.
Men jag ska visa den!
Benen pinnar på och 11 minuter in i passet smäller jag med fötterna i nedförsbacken vid Lidingöbron.
Det går undan nu.
Jag smiskar in mellantiden 19:40 på ett ställe där jag med stolthet nyligen prickat 20 minuter blankt.
Det här kommer gå bra!
Uppförsbacke.
Det suger i benen.
Rödljus men bilfritt. Det är inte vara jag som vill se mig lyckas, ödet också!
Jag rundar ett hörn, skrämmer ett barn och tar sats på Erik Dahlbergsgatan.
Det känns som att tävla igen. Och det gör jag också.
Mot mig själv, mot klockan, mot lättjan, mot latheten och toffeldjuret.
Vid returstationen måste jag sicksacka mellan pantmarodörer som inte har koll på slutspurten.
Skor smattrar mot stenplattor.
Jag ser porten.
Som en pärleport men på Östermalm
Pulsklockan famlas fram för att stannas på exakt rätt centimeter.
Och rätt sekund.
Det tar stopp.
Den pausar och räknar ner.
Sen kommer den officiella tiden.
Exakt 27 minuter och 38 sekunder.
Jag firar med en hängmatta från Addnature
Det är precis som jag trodde och har förespråkat.
Vila och återhämtning är minst lika viktigt som träning.
Inga krämpor gjorde sig påminda, inga skador blossade upp.
Tiden blev bättre än innan och toffeldjuret fick en smäll på tassen. (Eller vad de nu traskar runt med)
Så.
Bli inte förvånad om du ser mig mellan två körsbärsträd i sommar.
Det kan på håll se ut som att jag latar mig med den senaste löpartidningen.
Men så är det såklart inte.
Ett vältränat öga kan se att jag tränar hårt inför kommande maraton.
