Att springa OCRWC 2016

ocrwc-2016

OCRWC 2016

Jag är tillbaka.
Den här gången i Kanada.
OCRWC 2015 i Ohio skulle bli den första och sista.
Symboliken i farsans födelsedag, avskedet, stafettpinnen och allt annat.
En gång räcker.
Jag ska inte bli gubben som hänger sig kvar.

(Visst!)

(Mjaaa.. Jag kan möjligen ha Photoshopat den där blåa himlen lite..)

Blue Mountains Kanada

Jag och Johan landar på eftermiddagen, lokal tid.
Och helt förvirrade, biologisk tid.
Hyrbil, köra vilse redan på flygplatsen, nån timme i bilkö och sen på god väg.
På mörka kanadensiska vägar där vi inte riktig vågar stanna.
Det lurar brunbjörn, varg, grizzlys och små svarta ekorrar överallt.
När vi stannar ser vi en skunk.

Attackskunk på parkeringen.

Westin, med rum för folk som redan känner varandra.

Vi hittar hotellet, checkar in och den vänliga killen i foajén hjälper oss noggrant med Wi-Fi.
Han verkar nästan lite väl inställsam.
Kanske för att kompensera det faktum att sängen är helt själv och att det bara finns ett täcke?
Nåväl.
Väl i rummet stirrar vi ut från 4 våningen, rörande överens om att berget med så många höjdmeter, egentligen bara är en knöl.

”Hahaha! Plättlätt minsann!” skrockar vi. Kanada ter sig som Skåne, när skymningen lagt sig över omgivningen. Med nyvunnen hybris går vi och lägger oss.
”Jag är inte ens nervös för tävlingen!” hinner jag häva ut mig, innan jag glider in i en Törnrosasömn redan vid 21.

När solen går upp inser vi skärrade misstaget.
Blandningen av jet-lag, totalt mörker och vinkeln från 4:e våningen måste ha spelat oss ett spratt.
Det här kommer bli ett sjuhelsikes lopp med fler höjdmeter än någonsin på ett OCR vi sprungit.
Fan!
Borde jag sprungit fler gånger i Hackstabacken?

Rolin´down the street smoking alpluft and sippin´on protein drinks!

Hela fredagen går åt att bara glida runt i byn, kika på omgivningen, äta hamburgare och fundera på hur olika hinder ska tas.
Och att vara nervös.
Hela registret spelas ut.
Förvirrade diskussioner där vi tvångsmässigt byter ämne var 4:e minut.
Hysteriska fnissanfall.
Djupa extensiella livsfrågor.
Total tystnad (i korta stunder)
Och slutligen ren och skär oro.
Hur fan ska det gå?
Egentligen?

Det här är ju kul!

Jag försöker intala mig själv att jag gör detta för att det är kul och att det egentligen inte spelar någon roll hur det går.
(Yeah! Right!)

På natten drömmer jag om en thairestaurang som brinner vid Hackstabacken i Åkersberga och att SOS inte hör mig i telefonen som hackar.
Med felmärkta brandsläckare försöker jag rädda en katt och en tant omgiven av thailändska kockar.
Vaknar klarvaken klockan 03:24.
Hej jet-lag.
Sjukt bra uppfinning!

Jag känner mig lugn men ser ut så här

Inför starten

Jag är redan inne i bubblan när jag till slut kliver upp.
Varför utsätter jag mig för det här?

Med havregrynsgröt och andra vidskepliga saker förbereder jag mig.

Vid incheckningen dyker en fransman upp.
Jag känner igen honom.
Förra året petade jag ner honom till en fjärdeplats.
Han är trevlig och verkar inte alls besviken över det men nu vill han ha revansch.
Skillnaden mellan oss kommer visa sig bli 2 sekunder den här gången.
Det är en kort stund kvar till start.

Coach Pain tar i.

Det är något med Coach Pain och hans pepptalk som känns lite avmätt.
Har han tappat stinget eller är min bubblas skal tjockare än någonsin?
När starten väl går är pulsen lägre, förvåningen över startsignalen inte fullt lika stor och jag känner mig lugnare när startklungan vräker iväg jämfört med förra året.
Det största hindret (både bokstavligt och bildligt) är den extrema terrängen så jag låter de andra dra.
Jag kommer ikapp.
Sen.

Efter två kilometer rakt upp mot toppen av Blue Mountain, har startgruppen stabiliserats något och jag kan jag se 17 personer framför mig.
17 personer som kämpar framför mig och som jag ska jaga ikapp, ta mig förbi och vänta på i målet.
Om jag får bestämma alltså.

Hindren

Det finns inga större överraskningar.
Det här kommer gå bra.
Sternum Checker har bytts ut till Irländska bordet eftersom 2 av 25 testpersoner skadat sig.
Rampen är lägre än vad jag trodde och Skull Valley ser inte så krånglig ut på filmerna som läckt ut på nätet.
Även om många löpare ska bli av med sina armband, ser jag det som självklart att jag ska få behålla mitt.
Tills jag hör vrål, musik och jubel.
Jag bli nervös.
Snart kommer byn och..

**…The Platinum Rig!**

Folkmassan är i extas och det knyter sig.
Fan.
Kolla inte.
”Det här är ditt lopp Andreas!” intalar jag mig själv.
Publiken formas till en grå massa och jag hör några som ropar och peppar.
Jag vågar inte möta blicken på någon.

Dagen innan, och tidigare på morgonen, har jag studerat riggen och funderat ut hur jag ska ta den.
Ett misstag kan ge stora tidsförluster.
Jag har lovat mig att ta det lugnt och inte stressa.
Ingen hybris i det här läget!

När jag väl närmar mig drabbas jag av ett jäkla rus av självförtroende.
Tänker att jag är en jävel på det här, att publiken ska få sitt och att jag ska svinga mig som en babian.
Riggen ska fanimej babiankrossas!

Svingar i repet.

Greppet känns fast och stabilt.
Sträcker mig längre än fysiskt möjligt och struntar i den första romerska ringen.
Får tag på första balkens närmsta kant, släpper greppet i den andra handen och gungar graciöst i en kort sekund innan verkligheten kommer ikapp.
Fingrarna i vänster hand når aldrig balkens bortre kant.
Friktionen i handflatan försöker inte ens.
Gravitationen tar gladeligen över.
Kleptomankorvarna glider snabbt och elegant längs den svarta metallen och smeker balkens ovansida ömt. Mitt ryggslut får tänka om och spana efter landning.
När jag mosar ner i halmen som täcker stenplattorna tittar jag fortfarande rakt upp mot balken och den kanadensiska himlen.
Den ser fin ut genom ribbor, rep och balkar.

Terrängen

Det är så förkrossande vackert i Blue Mountains.
Tyvärr ger jag mig inte tiden att titta upp när de storslagna vyerna presenteras, men jag hinner uppfatta alla stigar, små vattendrag och gula löv vi passerar.
Det är gastkramande vackert och jag känner ett lyckorus att få vara här även om det kanske bara är klassisk runners high.

Sekunderna som försvann på riggen är bortglömda och jag öser på, allt vad tyget håller.

Tunggung i tuff terräng

Terrängen är tung och redan efter 8 kilometer får jag den första krampkänslan.
Vid 10 är det riktigt tungt och vid 12 känner jag mig ordentligt tveksam.
Ska jag ens ta mig i mål?
Vid 13km är varje hinder en källa till avbrott och det enda som gläder mig är amerikanaren som då och då kommer ikapp, men stundtals också måste stanna för att panikmassera sina lår.

”Let your well deserved kramp komma and take you!” tänker jag för mig själv och myser.
Men när han kommer i kapp för sista gången får jag så dåligt samvete att jag ger honom mina gummibjörnar.
Han behöver energi och tackar plågsamt.

Qu’est ce tu fais dans la vie?

Efter mycket om och men, har jag bara målrakan kvar. De tekniska hindren avlöpte fint även om krampen lurade så fort jag spände mig.
Efter den sista väggen är det en kort spurt kvar och målgången passeras vrålandes.
Fy fan!
Det värsta loppet hittills, men också det bästa!
I natt kommer benen koka men ännu känns de OK.
I mål!
Håller tummarna att det blir en bra placering.
Top 10?

Fransosen

Just det.
I målet stöter vi på varandra.
Jag kommer inte ihåg att jag sett honom.
Alls.
Han hälsar.
Jag är glad över att ha vunnit över honom igen.
För jag vann väl?
Jag såg honom inte i målet. Han måste ha varit efter mig.

Plats 11?
Och jag på plats 12?
What?!
Har fasen gick det till?
Jag såg honom inte ens!
Fan, vart finns karman? Jag gav ju bort mina gummibjörnar!

När han ödmjukt berättar att det står 1-1 mellan oss bjuder jag honom utan omsvep till Stockholm den 29 april för Ultimate OCR.

Jag inser två saker.
Vi måste avgöra vem som är bäst (på hemmaplan) och att jag fått en ny Joel.